- Project Runeberg -  Min Mor / 2. Ny samling. Fyrtiosju svenska män och kvinnor om sina mödrar /
41

(1947) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett samtal. Av Poul Bjerre

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kuncle lindra, ett omslag eller lite sockerdricka eller något vad
Du kunde hitta på. Så lutade Du dig över mig, och Din
outsägliga ömhet sänkte sig som en läkedomens välsignelse över mig.
Du blev sittande. Jag slumrade till. När jag åter öppnade
ögonen, var Du borta. Men det hade dagats. Den förfärliga natten
var över.

Och snart var febern också över — för denna gång. Jag
började leva upp. När huvudvärken släppt och jag kommit så långt,
att jag kunde uppfatta något, togs H. C. Andersen fram. Vad jag
ville ha? Inte »Store-Klaus og Lille-Klaus», den tyckte jag var
elak; sådant orkade jag inte med. Och inte den där om de tre
hundarna med stora ögon; den var verkligen alltför barnslig. Jag
stannade alltid vid »Den grimme Ælling». Den kunde jag
visserligen utantill. Men jag ville höra den ändå. Och när jag såg
svanorna glida högtidligt och under barnens jubel över
parkdammens blanka vatten, ville jag inte höra något mera. Vid den
bilden ville jag stanna. Och Din röst ville jag höra i mina öron,
medan livskrafterna långsamt började återvända.

Det var svnd om Dig, mamma, att Du aldrig fick se Din
otympligt lunkande ankunge förvandlas till en högt flygande
svan.

Jag vet’ ju att det inte tjänar till något. Men jag kan inte låta
bli att fortfarande gå och prata med Dig och söka få Dig att
förstå oöverkomligheterna oss emellan. Precis som jag gjorde då vi
vandrade runt Marstrandsön under sommarkvällarna. Det
verkar orimligt på mig att vi skulle glida så långt bort från
varandra. Men liksom då blir det endast ord, ord, ord ... Att
man aldrig kan sluta upp med detta illusoriska torrmalande i den
gnisslande ordkvarnen — som om ord kunde gagna något, där
det rör sig om instinkter.

Ifall mänskorna någon gång kunde få klart för sig att det finns
instinkter, som går sin väg och som bestämmer över ödena
oberoende av allt förnuft och av allt tal, skulle livet bli enklare.
Och lättare att leva.

Kan Du tänka Dig, mamma, att jag än i dag ertappar mig själv
med den impuls jag ända från ungdomen och till Din död upp-

41

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:02:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minmor/2/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free