Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett samtal. Av Poul Bjerre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
levde omedelbart var gång jag hade en framgång. »Det skall
jag berätta för mamma, så blir hon glad.» Och så lämnade jag
allt jag hade för händer för att snarast möjligt få se Din glädje.
Men Du blev varken glad eller ledsen. Det som fyllde mig till
brädden och inte lämnade mig någon ro angick Dig inte. Det
skar i min själ, så jag kunde skrika av smärta. Jag bemannade
mig och gick bort ensam, besviken, övergiven. Jag överdriver
inte, om jag påstår att denna scen upprepades tusen gånger.
Och lidandet blev ej mindre med åren.
Minns Du när jag kom med en översättning jag längtat få
lägga i Dina händer och framkastade på skämt: »Men Du får den
inte utan att Du kan nämna namnet på någon av mina böcker».
Vi åt lunch, och jag frågade gång på gång hur det gick. Så
utbrast Du slutligen befriad: »Det geniala vansinnet». Du fick
boken. Du hade glatt mig mer, om Du haft reda på att jag
skrivit ett verk som heter »Död och förnyelse».
Bliv inte ledsen, kära mamma, jag förebrår Dig ingenting.
Jag vet ju så väl, att Dina intressen låg åt annat håll och att Du
inte ville hyckla. Och jag vet också, att Du med Dina fyra
bråkiga barn hade annat att tänka på än att komplettera Dina
kunskaper med det Du måste känna till för att kunna förstå mina
besynnerligheter. Än obegripligare och än mera tragisk än
likgiltigheten var Din fiendskap mot mitt skriftställeri. För mig var
det vägen till klarhet och till något än högre: till meningen med
livet och till min personlighet. Redan tidigt var jag förvissad, att
det också skulle bli hävstången till något liknande för andra —
till lyftning över vardagen, till frihet och till fast mark under
fötterna. Men för Dig var allt mitt sysslande med pennan endast av
ondo. Det var en sjukdom. Hade Du blott kunnat hjälpa mig som
under barndomens febernätter. Du kände Dig än vanmäktigare
än då. Hur skulle Du kunna undgå att hata min dämon?
Du var allt från begynnelsen på det klara med att jag skulle
bli läkare. Själv minns jag inte den dag då detta inte var
självklart också för mig. Var det de många svåra nätterna som
bestämde mitt öde? Man tycker att vi i så fall hela livet igenom
skulle följts i detta öde och att Du skulle förblivit en
stadigvarande inspiration och kraft till min läkaregärning. Hur kom
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
