Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hon var både Marta och Maria. Av Gärda Lidforss af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppsala, söndag e. m. 6 juli
(jag tror 1862)
Anne-Marie!
Vet du hvad det är att längta? Jag önskar, du visste, ty jag tror ej jag
kan säga det. Att hvar timme, hvar stund blott tänka på ett, tills hjärtat
blir så fullt af detta enda, att det nästan vill brista, ej af glädje ensamt, än
mindre af sorg, men af något mellan båda. Jag träffar människor och talar
med dem, jag vet knappt om hvad, jag läser, men det vill ej gå med fart,
ty bland systemerna i filosofins historia kommer du mellan raderna, ditt
na,mn, din bild, hvad vet jag; jag borde visa bort dig, men hur kan jag?
Aldrig har jag så innerligt känt sanningen af folkvisans ord:
Om dagen i mitt arbete är du uti min hog,
Om morgon när jag vaknar, hvem saknar jag väl då?
Jag saknar lilla vännen, som är långt härifrå.
— — Tisdag. Skall jag få bref från dig i morgon, min Anne-Marie? Ett
bref af dig! Jag skall ej kunna tro därpå, förrän jag har det riktigt säkert.
Och i det brefvet och i alla dina bref måste du säga mig, bara en enda
gång, men alldeles uttryckligt, att du verkligen älskar mig (baTa litet än så
länge) och att du vill bli min maka. Hela denna resa, dagarna vid Eriksberg,
ditt löfte och föräldrarnas välsignelse, allt är mig nu som en dröm; endast
denna ring, som jag bär på mitt finger, fattlig och påtaglig, säger mig, att
iag väl ändå är vaken. Så har jag ju ditt porträtt äfven, som Tante Carin
lånade mig; vet du, det är så eget, det liknar dig nog, men alldeles ej som
du var de sista dagarna, utan som förr i verlden, när du kom i sällskap en
afton, just när du kom in, ty då såg du alltid litet allvarsam ut. Men iag
känner dock igen dig, ty det finns ej ett uttryck i ditt ansikte, som jag ej
följt och läst, mycket bättre ändå än allt annat jag läst. Mademoiselle
Swartling, savez-vous que je vous aime beaucoup, beaucoup?
Efter åtta tätskrivna sidor med pappas sällsynt vackra, fina
piktur kommer så:
Till slut skall jag ge dig slutet af en liten tysk flickas kärleiksbref. Det
är skrifvet på 1300-talet, helt på latin, utom de sista raderna, som låta så här:
Scripsissem plura: dixi non esse necesse. (Jag skulle ha skrifvit mer: men
iag sade till mig själf, att det ej var nödvändigt, ty)
Du bist mein,
ich bin dein,
dess solist du gewiss sein.
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
