Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Som dotter och som mor. Av Ellen Hagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en. Min gudmor, den blida, vänliga tant Louise Posse, och
tant Malla Leijonhufvud kände jag igen, jag hade fått vara
med på besök både på Ulvåsa och Göksholm. Likaså farbror
Gustaf Beskow, en av min fars äldsta vänner. För min skull
hade Elisabet, hans dotter, ett par år äldre än jag, fått följa med.
Vi lärde läsa tillsammans i Löwenhielmska skolan, hon blev
sedermera den kända författarinnan Runa. En annan av
gästerna sjöng till luta, det var — fick jag senare veta — Oscar
Ahnfelt, kallad »den kristna trubaduren». I kretsen befann sig
också häradshövding Thor Hartwig Odencrants samt arkitekt
Stenhammar med sonen Wilhelm, två år äldre än jag. Min far
läste högt, och sedan spelade någon fiol. Min mor
ackompanjerade, hon var en skicklig pianist. Vid välgörenhetssoaréer,
som under 1860-talets svåra missväxtår anordnats till förmån
för nödlidande i Småland och Finland, hade hon flera gånger
medverkat. På programmet stod blott »en musikälskarinna», det
brukades så, ehuru de flesta visste vem hon var.
Den aftonen på Rosenvik gjorde den samlade vänkretsen,
ja, hela interiören ett sådant intryck, att bilden för alltid
stannade i minnet. Och den aftonen uppfattade jag, såg jag min egen
älskade mamma liksom för första gången. Det var som om
hon tidigare rört sig i ett dunkel, varigenom färger och
konturer hastigt utplånats. Nu såg jag henne. Hon var klädd i en
svart sidenklänning med gröna ränder. Håret hölls uppe över
hjässan av en guldkam. Hon bar en bred vit spets kring
halsen och kring de fina händerna, som så mjukt och lätt gled
över tangenterna. De händerna såg så tunna, nästan
genomskinliga ut och ansiktet så blekt i skenet från ljusen på taffeln,
den fina profilen var som skuren i en camé — den liknelsen
for inte då genom mina tankar — men jag minns att jag såg
henne och att hon på något sätt såg överjordisk ut.
En tydlig bild av hennes uppväxtår och henne själv fick
jag genom de kvarvarande trotjänarnas berättelser och, många
år senare, genom den rika brevväxlingen mellan mor och dotter,
som vid min mormors död 1887 kom i mina händer.
Det var särskilt två trotjänande systrar, Fredrika och
Henrietta Wendt, som räknade sig »höra till familjen» under tre ge-
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
