Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Som dotter och som mor. Av Ellen Hagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på predikstolen — ett nervslag, som det kallades på den tiden —
och läkarna påbjöd fullständig vila. Det blev en tid av
ängslan, men Helga kunde snart skriva till sin mor att »det ljusnar,
Gud hjälper genom trofasta vänner», vilka ordnade så att hon
fick föra sin make till Schweiz, där hälsa och krafter återkom.
För henne själv blev det också — ehuru en smygande sjukdom
ej stod till att hejda, hon hade fått klena lungor i arv — en
ljuvlig tid av rekreation, denna den sista sommar hon levde.
I ett av breven talas om hur väl de trivdes i Glion:
»På samma hotell bor även grevinnan Hamilton — Agnes Geijer — med
vilken Bernhard fick glädjen uppliva barndomsminnen — Geijer var ju hans
gudfar — samt professor och fru Rabenius, även de från Uppsala. Den
senare är sångerskan Olena Falkman och bidrar mycket till samvaron genom
sin vackra sång. Efter middagen samlas man i stora salongen, då sjunger
hon svenska, italienska, tyska, franska, engelska sånger — de svenska äro
dock de allra skönaste! — I går voro vi i Vevey — det är i mitt tycke den
behagligaste av de schweiziska städer jag sett — der skulle jag gerna, ack,
så gerna vilja bo med de mina över en vinter, — vackra
promenader och parker, små inbjudande villor och trädgårdar, trädgårdar i
oändlighet. Vevey glömmer jag aldrig! Vilka färger, vilken strålande natur,
tänk, att Gud skapat en så herrlig jord åt oss — hur skall väl den nya
jorden vara, då denna är så skön! — Aldrig skall jag glömma Genèvesjön,
just som vi kommo ut ur mörkret i en tunnel, det var glans och ett
skimmer — obeskrivligt — en bild av hur det en gång skall bli då vi ur
dödsskuggans dal komma in i Guds paradis!» — — —
Var det måhända en aning, en förkänsla som kom Helga att
under denna färd så ofta låta tankaina gå till »den siste rejse»
och en annan värld? Ingen i hennes omgivning — och kanske
inte hon själv — förstod att hon redan var märkt med dödens
insegel.
Efter hemkomsten fick de ta ett vemodigt farväl av det kära
Rosenvik. För barnens skolgång och makens tjänstgöring blev
inflyttning till staden nödvändig. För de minstas skull valdes
närheten av Humlegården, där den nya »Kvartersgatan» — nu
Linnégatan — dragits fram. Men huset var knappast färdigt,
fukten slog in på ett fruktansvärt sätt, säkerligen hastigt
förvärrande min mors ohälsa.
Vid jultiden kom en sorg, som krossade vad som fanns kvar
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
