Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Som dotter och som mor. Av Ellen Hagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av psykisk och fysisk motståndskraft. Den minsta, en liten
fyraåring, som bar sin mors namn, men som kallades
»Gull-gull» för sina ljusa lockars och sitt älskliga väsens skull,
sjuknade häftigt under natten efter en i frid och lycka firad
julafton. Det blev en kort, men förtvivlad kamp med döden. Sista
kvällen Gullgull levde hade hon några klara ögonblick, och
mamma talade med henne om änglarna och himmelens härlighet, där
de snart skulle mötas.
»Mamma kom med — nu», viskade Gullgull och sträckte
armarna mot henne. »Snart, snart kommer jag», svarade
mamma och sökte dölja sin förtvivlan och sina tårar. Nyårsdagen
sänktes det kort förut så strålande lilla barnet i gravens mull.
Dåtidens vetenskap hade inte hunnit så långt i kampen mot
tuberkulosen. Friluftskurer och fjällsanatorier var ännu inte
praktiserade. Min mor fördes ned till Skåne, där hon under
mormors vård bodde i hennes sommarstuga. Läkarna
ordinerade framför allt getmjölk. Två getter inköptes, och de gav
rikligt med mjölk, men den sjuka förmådde icke mycket förtära.
Den ömmaste omsorg och den varmaste kärlek omgav henne,
men mäktade inte lossa dödens grepp. När jag stod vid
hennes huvudgärd och hon inte ens orkade viska, talade hennes
ögon med mig, och jag, endast sex år gammal, kramade hennes
händer till svar. Den 18 juli 1879 slumrade hon in för alltid.
Några dagar senare stod vi alla samlade på Visseltofta
kyrkogård och såg kistan sänkas ned i en grav, helt klädd med vita
näckrosor.
I åratal grät en liten flicka sig till sömns under svidande
saknad och längtan efter sin moders kärlek och ömhet.
»18 juli» — intet mer — står inristat på ett litet vitt
marmorkors, som intill min fars död 1918 hade sin plats på hans
skrivbord. För den som ännu finns kvar av familjekretsen har
det gångna halvseklet bjudit rika och skiftande upplevelser,
men djupt bakom allt annat, vad det än gäller, ligger minnet
som alltid lika levande påminner om vad vi den dagen förlorade.
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
