Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förtegna bekännare. Av Harald Hallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han jämte julskinkan ha kokt oxbringa, »som en motvikt mot
den myckna rökta maten». Hon gjorde underbar knäck och
härlig vinkallskål, en nu försvunnen efterrätt, hon använde
muskotblomma i viss mat, och vid våra »julgransskakningar» gjorde
hon en utomordentlig mandelmjölk. Hennes korvkaka med
mejram och timjan i lärde vi oss däremot aldrig uppskatta. Vi
fostrades strängt: efter bordsbönen skulle vi alltid tacka både
far och mor för maten. När vi voro ute och lekte, var det
alltid förenat med risk att komma in fem minuter efter den
bestämda tiden. Min mor var dock mindre sträng än far. Nästan
aldrig gav hon oss aga. Någon gång kunde hon nypa oss i
armen och säga, att vi voro »förklömmade» ungar, när vi varit
särskilt besvärliga.
Mor var inte särskilt vek och känslig. Hon hade den
egendomliga vanan att aldrig dua mig, utan kallade mig alltid »han».
Endast en gång kan jag erinra mig, att hon kallade mig du, och
det var när hon vid min kyrkoherdeinstallation i Arvika 1928
föredrog en av henne skriven dikt.
Hon hade ett speciellt tycke för vissa djur, hästar tyckte hon
mycket om och kunde ofta stanna på gatan och ge en häst
socker eller bröd. Likaså var hon förtjust i kattor. Vi hade
alltid stora gulrandiga kattor, bärande namnet Nisse.
Vi bodde på 1890-talet i van der Nothska huset, S:t
Paulsgatan 21 i Stockholm. Vi hade fyra rum och kök och en stor
trädgård, anlagd på 1600-talet, och hela hyran var 450 kr. Huset
kallades på den tiden »Spökslottet». Jag minns en kväll, hu;
det blev ett mystiskt skrammel och bultande på de stora
mässingsluckorna i salens kakelugn. Vi trodde, att det berodde
på något vinddrag, men spjället var stängt, och det var
vindstilla ute. Då det inte ville sluta och vi barn blevo rädda, gick
min mor fram till kakelugnen och bultade på luckorna och sade:
»Åcke I nu a goa eller onda andar, får de bli tyst så folk kan
få sova.» Det blev också tyst.
Mor gick aldrig på kafferep, och aldrig hörde jag henne föra
något skvaller vidare. Hon hade liksom inte intresse för nästans
skavanker. Däremot hade hon den svagheten, att sedan hon
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
