Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min äldsta vän. Av Carl Hamilton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppoffring. Hennes egen lust och bekvämlighet fick intaga sista
platsen. Så länge krafterna räckte, måste hon oavlåtligt tänka
på andra. I det längsta skulle inga egna svårigheter eller
bekymmer delas med andra eller tillåtas nedtrycka deras glädje.
Tvärtom måste de tvingas vika för en naturlig glättighet, ivrig
att tillvarataga livets även små glädjeämnen. Alltid kunde hon
le med de glada, även när det egna hjärtat var tungt. Det
underlättade väl också att bära bördorna och med Guds hjälp taga
en dag i sänder med dess bekymmer och dess förhoppningar.
Kärleken till make och barn var den sol, som lyste över hennes
liv, att stödja och glädja andra med hjärtats
uppfinningsrikedom och handens frikostighet var hennes glädje, och
grundsatsen att icke låta sig övervinnas av det onda, men övervinna det
onda med det goda den ledstjärna, som styrde hennes
handlande.
Det är redan många år, sedan det trötta, jordiska höljet vigdes
till vila vid sidan av honom, som hon älskade och skänkte hela
sitt liv. Hon avled den 18 mars 1931 under en tillfällig
utlandsvistelse för vård av sin vacklande hälsa och jordfästes
sedermera på Boo kyrkogård. Sedan 1924 var hon änka och arrenderade
Boskulla till sin död. Ett lysande föredöme lämnade hon
i arv till dem hon omgivit med kloka rådslag, med oavlåtlig
omsorg och omtanke, ett föredöme av glad pliktuppfyllelse i alla
skiften, av självfallen oegennytta, av den kärlek, som icke söker
sitt. Alltjämt står hennes bild lika klar för minnet: från länge
sedan den ömma, lyckliga makan och modern, ljuvligt underbar
och oreflekterat älskad, ständigt verksam i det förhållandevis
anspråkslösa hemmets sysslor; från senare tid den silverhåriga
med den milda blicken, fördjupad under skådandet av livets ve,
men också alltid värmd av kärlekens låga, alltjämt besjälad
endast av önskan att få vara ett redskap till andras lycka.
Kanske är bilden ofullständig; givetvis framstår den i en
belysning, som återstrålar från moderskärlekens ljuskälla. Men för
mig och säkert för många andra, som lärde känna henne, är
den sann. Välsignat vare Ditt manande, Ditt oförgätliga minne,
min äldsta vän!
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
