Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Som man minns ett gästabud.» Av G. Hedenvind-Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och morfar under deras långa äktenskap aldrig växlat ett ont
ord. Ändå hade de icke fått stiga in i ograverat bo. När
morfar tog mot hemmanet — han var då tjugo år — tog han också
mot en skuld på femtusen kronor, en stor summa 1840, och
därjämte en lagsökning på beloppet, som han dock tack vare
släktingar på Gärdnäset i Vattudalen lyckades klara. Men skulden
stod kvar, och när han därtill tio år senare gifte sig med en
sjuklig kvinna, spådde folk det värsta, men spådde alltså fel
den gången. Hon slog sig på ladugårdsskötsel och hade en
anmärkningsvärd lycka med djur, påstods det. Han inriktade
hela sin energi på nyodling och hästavel, hade likaledes lycka
med sina företag och kunde till sist sälja såväl säd som fina
hästar till goda priser, liksom hon prima ladugårdsprodukter och
fina djur. Ändå hade han tid över att följa med världens gång
genom tidningar, även läsa böcker och fara med sin hustru
till kyrkan varannan söndag — en mil att ro på sommaren och
åka efter skjuts på vintern —, dessutom skriva enklare
juridiska inlagor åt folk och fara till tinget i Hammerdal ett par
gånger om året. När han var bortrest, ledde hon även hans arbete,
och det gick bra.
Ännu minns jag väl en maktsjuk gummas klagan för henne
över att hon inte hade det minsta att »sättjeför» (— bestämma,
befalla), vartill min mormor genmälde, att det betydde ju föga
vem som bestämde, för så vitt resultatet blev gott. Javäl, det
kunde hon säga, menade gumman — hon, som fick bestämma
allt. »Vet inte det», blev då mormors eftertänksamma svar.
»Varken jag eller Mittjel (Michael) bestämmer något vidare.
Vi resonerar om saken, finner så småningom ut vad som synes
oss båda bäst att göra och gör så. Sen överlåter vi åt Vår Herre
att sköta resten. På så sätt behöver vi aldrig tvista om vem av oss
som har mest eller minst att säga till om.»
På den tiden begrep jag givetvis inte hela innebörden i detta
resonemang. Sedermera har jag dock ofta förundrat mig över,
vilken klok och fin hushållning dessa husmödrar och fäder, då
de voro som bäst, förstodo att praktisera även ifråga om
inbördes harmoni och trivsel. En hushållning som dock genom
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
