Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Där vilja är, där är väg.» Av Bengt Jonzon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
okuvliga driftighet. I Ljusdal reste sig snart församlingshus och
arbetsstuga med livlig verksamhet bland barn och unga, i
väsentlig mån frukter av hennes företagsamhet. Hon fungerade
i stor utsträckning som ett slags socialkurator, på en tid då
varken namnet eller saken ännu påfunnits. Där någon icke visste
sig råd för sjukdomsnöd, fattigdom eller andra svårigheter, där
oefterrättliga förhållanden rådde, som ingen ville eller kunde
ta itu med, där unga människor ville framåt men ej sågo någon
väg, gick man ofta slutligen till henne. Och i regel gick man
nog inte förgäves. Ännu sedan hon lagts ned på sitt sista
sjukläger, var hennes rum ett verksamhetscentrum.
Med sin storvulna, verksamma och lidelsefulla natur fick hon
det inte alltid lätt, och hon gjorde det heller inte alltid lätt för
sin omgivning. Det fanns stora motsatser inom henne. Hon var
stark i sympatier och antipatier; men de senare kunde, vid nya
eller närmare erfarenheter, helt bytas i de förra. Hon kunde
tala om hur hon längtade efter att få leva i lugn och stillhet.
Men även om hon fått det, skulle hon säkerligen icke kunnat
det. När vi voro små, sade hon ibland att vi finge bli precis
vad som helst — smeder, skomakare, snickare — bara vi bleve
hederliga och gudfruktiga människor; och hon menade det utan
tvivel. Men jag skulle velat se henne, om vi tagit henne på
orden. Det hade varit otacksamt och orätt, när vi, enligt hennes
uppfattning, visat oss äga förutsättningar för studievägen.
Förmodligen skulle hon ha sagt något skarpt om att »gräva ned sitt
pund».
Hon krävde mycket av sig själv och andra. Och kanske blev
hon egentligen mera respekterad — och stundom beundrad —
än älskad. Hennes gudsfruktan var möjligen mer lagisk än
evangelisk. »Kärlek utan kraft är som yxa utan skaft»,
brukade hon säga. För tro utan gärningar hade hon i varje fall
ingen respekt. De traditionella utläggningarna av berättelsen
om Marta och Maria ingåvo henne misstro. Skulle hon själv
lagt ut texten, hade säkerligen Marta fått sin hederliga
upprättelse.
De sista månadernas sjukdomstid på Gävle lasarett var ljus.
Hon slapp svårare kroppsliga besvär. Och till hennes sjukrum
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
