Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Obetydlig, men dock betydande. Av Sven Kjellström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rat, gammalstavat helt visst och mycket nött av min mor, som
jag så ofta såg lutad över boken.
Min mor var säkerligen i sin ungdom en tämligen vacker
flicka. Stora, djupblå ögon, ren, vacker panna och ett rikt, mörkt
hår, hopfäst i en tung hårkorg, så minns jag henne i
50-årsål-dern. I förra seklet var ju människans genomsnittsålder
betydligt lägre än nu, och en 50-åring betraktades som en åldring.
Min mor var 42 år då jag föddes 1875 i Luleå, och mitt
förhållande till henne blev snarare ett barnbarns. Jag blev också
bortkelad som ett sådant, vartill bidrog mina vuxna systrars
pjoltan-de med pysen. Att jag tidigt spelade fiol föranledde även
umgängeskretsen att skämma bort mig. Mina minnen äro också
påverkade av dessa omständigheter. Lite hårdare tag hade
måhända varit mig till gagn senare i livet för att stärka
motståndskraften.
Någon hjälp med mitt skolarbete kunde mamma inte ge mig.
Hon hade själv som fästekvinna av sin fästman nödtorftigt
undervisats i läsning och skrivning. Det var inte så sträng uppsikt
över skolgången på 1830-talet. Men mera betydde vad hon
lärde mig: godhet, ordning, livsglädje, tillförsikt, »Gud som
haver» och över huvud taget allt som kunde påverka ett
känsligt sinne. Några särskilda yttringar av musikalitet röjde inte
min mor. Jag minns dock att hon med välljudande stämma
gärna sjöng någon visa, under det hon sysslade vid spiseln, ofta
till ackompanjemang av vispens slag i grötgrytan. Naturligtvis
lyssnade hennes rörda modershjärta gärna till mina
framträdanden längre fram i tiden.
På äldre dar byggde min far av lånade medel en egen fabrik,
och det blev ytterst knappt med det dagliga brödet. Jag var då
ensam kvar i hemmet av de fem ännu levande syskonen, och
jag såg ofta min mors tårdränkta ögon när knappheten var som
störst. Ett belysande minne från den tiden vill jag inte underlåta
att återge. Jag fyllde tio år, och det jämna antalet gav mig en
viss förhoppning om extra förplägnad till kornkaffet eller
kanske rent av någon liten present. När jag var färdig att glad åt
dagen bege mig till skolan, blev jag omsluten av mors armar.
Hon sade sig snyftande förstå, att jag denna dag nog hade
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
