Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mognad inför livet. Av John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ta ångbåtarna Eskilstuna I och II ibland fick företa till hennes
hem i Eskilstuna. Men mina båda andra fastrars öde, som
fullbordades inför mig vid min tio-tolvårsålder, ingav mig en
blandning av skräck, trots och bitter smak. Jag fick, så liten jag
var — vartill också bidrog sinnesintrycken av min förstnämnda
fasters symaskinstramp och den dävna tygdoften i det lilla
rummet — ett starkt intryck av fattigdomens slit och släp, smärtor
och död i brådska och ensamhet.
Mitt föräldrahem var under mina uppväxtår inte heller fritt
från ekonomiska bekymmer. Min far hade haft betydliga
studieskulder, vilket hade gått an. Men så hade han haft dårskapen
att av kristlighet och kollegialitet ingå en borgen på åtskilliga
tiotusental kronor för en slarvig ämbetsbroder, som därpå
skyndade att dö från sina skulder. Vi barn fingo ingalunda, så att vi
märkte det, umgälla denna börda. Men det blev helt naturligt
framför allt min mors nödtvungna sparsamhet och
organisationstalang, som betalade den dryga skulden. En dag då jag var
student, sade min far till mig vid flera och sextio års ålder med
djup tillfredsställelse: »I dag har jag blivit skuldfri.» Det hade
han inte varit på omkring 50 år.
Dessa min barndoms blandade erfarenheter inom
prästhemmet av kultur, fattigdom och kristendom ha gjort min senare
inställning till de politiska partierna litet komplicerad. Alldeles
avgjort ha mina idéer varit och äro liberala. Men när jag
omkring 1910 började umgås i Frisinnade klubben i Stockholm,
kände jag trots idéernas samklang ett slags hemlig animositet
mot och främlingskap för dessa högborgerliga och förmögna,
högst liberala och sociala herrar och damer: vad visste dessa
välnärda och trygga personer, en Carl Laurin, ja t. o. m. den
fine och radikale Anton Nyström med sitt sidenuppslag i
bonjouren, om själva den verkliga fattigdomen, och skulle det
någonsin falla dem in att närma sig den och behjärta och begripa dess
villkor? Jag sade mig att det konservativa prästhemmet på
söder och andra prästhem voro mer ursprungligt sociala än dessa
självbelåtna och om sin förmögenhet vaksamma sociala
reformatorer. Det kunde nog hända, att jag kände mig mer naturligt
hemma bland socialdemokratiska idébärare — förutsatt natur-
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
