Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mognad inför livet. Av John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligtvis att de inte voro rena teoretiker och salongshjältar, — ty
de som komma från folket veta vad de tala om. Å andra sidan
kunde jag ju inte försona mig med socialdemokratiens ej sällan
förekommande religionsfientlighet och dess övriga filosofi.
Ämnet kan ej här upptas. Men trots många ogynnsamma
erfarenheter om präster, som folkrörelserna gjort, ligger det i den
religions- och kyrkofientlighet, som stundom uppbäres av dem, ett
förbiseende av den omedelbara reservationslösa
barmhärtigheten, ja, av det omedelbara förhållandet överhuvud människor
emellan, som religionen infört framför varje annan rörelse och
trots sina bärares brist alltjämt glimtvis uppehåller.
Men det är visst och sant, att fattigdom, sådan den fanns djup
och utbredd i Sverige ännu på 1890-talet, är den värsta
förbannelse, att livet i Sverige har blivit mycket bättre att leva,
sedan den har avtagit och att de socialdemokratiska pioniärer, som
bidragit till att minska den och mildra livets otrygghet, äro
förtjänta av en djup tacksamhet.
Vad beträffar religionen och mina föräldrar så må här blott
nämnas det huvudfaktum, att kristendomen varit en verklig
makt i deras liv, icke i ord mycket omtalad men synlig i deras
hållning vid svåra tillfällen. Denna tro har givit min mor eller,
såsom jag helst vill säga, bidragit till att ge henne — emedan
källorna till ett uppförande äro flera — värdighet inför livets
sorger och lugn inför döden.
Som prästbarn har jag naturligtvis bevistat många
gudstjänster i Katarina kyrka. Men något tvång till kyrkogång, som
föranledde slitningar, kan jag icke minnas. Vi voro ju också så pass
många syskon, att mamma kunde välja än den ena och än den
andra av oss till sällskap vid söndagens högmässa. Att få oss
samtliga med på julotta och nyårsaftonsbön var iu ingen
svårighet. Prästfamiljerna förfogade över en läktare inne i koret.
Julottorna från denna utsiktsplats i den ljusöverströmmade,
överfyllda kyrkan voro med psalmsången och de ljudliga talen
en sagolikt stämningsfull upplevelse. En gång kom min mor
med oss fem till julottan, då kyrkan redan var full och polisen
hejdade oss vid dörren. »Det är kyrkoherdefrun och det här är
mina barn», sade mamma. »Frun har många barn», svarade po-
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
