Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Fattigdom och gott humör.» Av Sven Lidman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot nöd och fattigdom minns jag inte ett enda jämmerrop eller
tåreflöde. Det var verkligen »dålig ekonomi och gott lynne».
Jag minns en replik bland många från vår tillvaro på
Brunkebergstorg 9. Det är slut på pengarna i hushållskassan. Det är
slut på möjligheten att ta på kredit hos kryddkrafsare och
slaktare. Det finns endast 75 öre i penningtillgångar. Och för den
summan inköper min mor en biljett till tredje raden på Operan
med den välformulerade förklaringen:
»Ja, för 75 öre får man i alla fall inte någon kalvstek, och
det kan vara skönt att få höra litet musik ibland.»
En gång inträffar det stora underverket, att min morfar på
sin åttioårsdag skänker sin dotter en tusenlapp — en skär
tu-senkronorssedel. Hemkommen från födelsedagsfesten väcker
min mor sin fjortonårige son, tänder ett ljus — det var inte
elektriskt ljus på den tiden — och håller fram för den yrvakne
pojkens ögon en stor skär papperslapp med de allvarliga orden:
»Titta här, Sven — så här ser en tusenlapp ut — och det lär
väl inte Sven få se några fler i sitt liv, så passa på och titta nu.»
Jag tittade — jag fruktar att det var ganska likgiltigt — och
somnade utan att närmare grubbla över vare sig tusenlappen eller
framtiden.
Jag tror att jag tidigt gjorde min mors ord till mina:
»Lille Sven, livet är en strid, strunt den som ger sig.»
IV.
Själv kunde jag naturligtvis inte — som det oerfarna och
fåfänga barn jag var — uppskatta vare sig hennes tappra kamp
eller trogna kärlek.
Jag skämdes — jag skämdes för att vara fattig — för min
mors kläder — för mina egna kläder — jag skämdes för min
mamma, hennes väsen och sätt att vara. Jag misstänker, att mina
pojkårs oavbrutna, rastlösa fantasilek i den svenska
storhetstidens historia var mitt sätt att fly undan en alltför tung och
plågsam verklighet.
Jag beklädde under dessa fattigdomens år de mest lysande
och betydelsefulla poster: jag var en oändlig serie riksråd och
rikskanslerer och fältmarskalkar. Jag segrade med Torstensson
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
