Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Fattigdom och gott humör.» Av Sven Lidman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nes väsens innersta till sonen, som hon älskade med en
osentimental, kritisk, spotsk och klarögd men oföränderlig kärlek.
Aldrig skall jag glömma mitt sista besök vid hennes sista
sjukbädd. Hon hade drabbats av ett par hjärnblödningar, och
läkaren hade förklarat, att hon kunde leva i åratal, men att det
också kunde vara slut om en timme. Hon låg långa stunder liksom
medvetslös, då hennes själ irrade omkring på okända,
hemlighetsfulla och öde vidder. Syn, hörsel och talförmåga voro
mycket nedsatta.
Som jag tror ljudlöst smyger jag in över tröskeln till hennes
rum, men blir häpet stående i själva dörröppningen — häpen
över hennes stötiga men tydliga replik:
»God — dag — Sven.»
»Men hur visste mamma att det var jag.»
Det glimtade till i de matta slocknande ögonen — det var
som om läpparna hade formats en sista gång till ett leende av
oändlig ömhet och ljus, bevingad ironi.
»Skulle — jag — inte— känna — igen — Svens — snabba
— lätta — steg.»
Det gick ett svärd igenom mitt hjärta.
Mina snabba lätta steg hade hon en gång känt under sitt eget
hjärta. De hade trampat omkring henne i en liten trång cirkel
på den tiden, då jag — som man säger — ännu hängde mamma i
kjolarna. Så hade cirkeln sprängts — och jag hade rusat allt
längre bort — från henne och hemmet.
Hon hade otaliga nätter legat vaken och lyssnat efter de
älskade stegen: — Kommer han hem — i kväll — i natt? Det kunde
hända, att de kommo raglande druckna. Men hon älskade dem
och kände igen dem — ett helt långt liv igenom.
Och när jag tänker på denna hennes outsläckliga och
outslitliga moderskärlek, tror jag mig en liten smula förstå
evangelii-ordets budskap om den kärlek, i vilken Gud innesluter världen.
Och jag minns också de sista ord, som här på jorden kommo
över hennes älskande läppar vid detta mitt sista besök — de sista
ord jag här på jorden hörde henne uttala:
»Sven — ropa Jesus!»
165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
