Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En modersgärning. Av Robert Mörner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skatt», skriver den unga modern.1 »Jag tyckte, att på jorden
kunde ej finnas lyckligare människor än vi.» År 1864 kom Carl,
1866 Robert, författaren av dessa rader, till världen. Kort
därefter avled den ännu icke 4-årige Elias mycket hastigt i difteri.
»Vår prövning var svår», skriver Mamma. »Men jag kan trösta
mig med de ljufvaste av alla Jesusord: ’Låten barnen komma till
mig, ty sådana hör Guds rike till.’ Der vill jag ständigt se detta
lilla outsägligt älskade väsen, som lät mig smaka jordens renaste
glädje, när jag första gången såg min förstfödd e!» Länge
och djupt sörjde dock Mamma sin Elias. »Du blev ammad med
tårar», sade hon till mig en gång. Under mina första
barnaår var jag svårt sjuk; först vid 2% års ålder kunde jag gå. Långa
stunder, både dag och natt, bar Mamma sin grinige och
skrikige gosse i sina armar.
Mot stockholmsvistelsens slut fingo föräldrarna två flickor,
Gertrud 1868, Elisabeth 1869. Pappa hade då köpt det stora
sörmländska säteriet Hofsta vid Yngarens strand. Dit flyttade
familjen våren 1869. Med sin livliga intelligens satte sig
Mamma snart in i sina nya, mycket krävande uppgifter. På Hofsta
ökades barnskaran med två små flickor, Thyra 1870, Ulla 1873.
Vi barn lämnades ganska mycket åt oss själva. Pappa låg ofta
sjuk, och Mamma måste ägna sig åt honom. Vi fingo stöka till
ungefär som vi ville. Den snälla och pålitliga barnjungfrun fanns
ju alltid till hands för att städa efter oss. Men vid olydnad,
elakhet eller osanning sparades inte på riset, vilket vi togo som
något alldeles självklart.
Efter några års kamp mot en alltmer tilltagande sjuklighet
avled Pappa i magkräfta år 1875, 41 Vi år gammal, lämnande
Mamma ensam med sina sex minderåriga barn. »Outsägligt
lyckliga hafva vi varit», skriver Mamma, »och jag borde ju tacka
och lofva, för att min vän fått komma till ro och god hvila.
Men ansvaret för mina små barn lägger sig med hela sin tyngd
öfver mig. Herren har dock ej gifvit så särskilda löften åt
några som åt enkor och faderlösa, och dervid vill jag trygga
mig.»
1 Där ej annorlunda anges, äro alla skriftliga citat hämtade ur brev till
någon väninna.
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
