Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det finns ingenting man minns så länge...» Av Ernst Norlind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"DET FINNS INGENTING MAN MINNS
SÅ LÄNGE..."
av
E. Norlind
När jag tänker på mina föräldrars värld — hur annorlunda
ter den sig inte mot vår! Jag känner ganska bra till tonen i min
mors hem, ty jag bodde där några barnaår, och jag glömmer
aldrig intrycken därifrån. Hennes far var klockare. Han var i ett
långvarigt och trofast äktenskap förenad med en kvinna, som
ursprungligen härstammade från en förmögen allmogesläkt.
Båda två var djupt religiösa, morgon- och aftonbön lästes
dagligen, och allt husets folk hade skyldighet att då vara
närvarande. Äktenskapet välsignades med nio barn, varav endast fyra
uppnådde mogen ålder. Av de tre flickorna i barnskaran blev
endast min mor gift. Klockarens avlöning bestod i vad han
kunde få ut ur ett klockarboställe, som han brukade som eget
hemman. Det var litet och hade dålig jord, men under hårt arbete
och sträng disciplin lyckades man dra sig fram; jag hörde aldrig
ett ord av klagan eller oro, när jag som liten bodde där flera år.
Inte långt från klockaregården befann sig min fars fädernehem
— en bondgård, som sedan medeltiden tillhörde kyrkan.
Arrendesumman för gården avlönade en lärare i katedralskolan, och
jag erinrar mig mycket väl, hur sädessäckarna från gården
kördes in till staden och överlämnades åt den adjunkt som hade
rätt till dem — han kunde sedan sälja dem när han ville.
Det fanns två vägar mellan de båda ställena — den ena följde
stora landsvägen, den andra gick över åkerfältens små stigar,
189-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>