Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En prästdotter för hundra år sedan. Av K. G. Ossiannilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara gästgivare och då den första prästfrun var klen till hälsan
och den andra tidigt blev ålderdomsskröplig. De gamla
damerna biträdde vid barnens uppfostran, och om en av dem, faster
Eriksson (modellen till faster Jeanette, »majoren» i romanerna
»Prästgården» och »Prästens barn»), berättades det, att hon satte
min mor i vävstolen vid otroligt tidiga år och otroligt tidiga
timmar. Den timme jag själv uppger i dikten »När jag var ung
flicka, sa mor» (man mornade sig klockan tu, den stunden folk
kojar sig nu) har av en radikal, • stadsfödd kritiker förklarats
orimlig och ohistorisk, men var före välfärdspolitikens dagar
faktiskt varken orimlig eller ovanlig i Sveriges lanthem under
vissa brådare tider på året.
Hur som helst så fick min mor i dubbel mening tidigt vänja
sig vid träget och strängt arbete. Såsom senare visade sig, var
denna träning både välbetänkt och nödvändig, och lilla mor
bevarade alltid faster Eriksson i trogen och vänlig åminnelse.
Kardning, spånad, vävning, sömnad, broderande, täckstickning,
matlagning, renhållning hörde till prästdöttrarnas sysslor den
gången förra seklet var ungt eller medelålders. Och ändå skulle
tiden räcka till för boklig utbildning i någon flickpension, för
pianospel och sång, när materialet som i detta fall förefanns.
Trots arbetet borde händerna befinna sig i ståndsmässigt skick,
och när det kom gäster, fick prästdottern inte visa sig alltför
blyg eller bortkommen.
Till ljus- och vilopunkterna i den arbetsfyllda tillvaron hörde
gästbesöken i andra prästhus eller hos bröderna, som studerade
i Lund. I sistnämnda fallet kunde det vankas serenader i
månsken, kavaljersuppvaktningar och studentbaler. Andan i
Lövestads prästgård var from och anständig, men aldrig pietistisk
eller livsfientlig. Prästfar var läsvurm och tillfällighetspoet, han
älskade sång och musik, och hemmet återljöd också alla lediga
aftnar av min mors höga, mjuka, klingande sopran, som
bevarade sig lika ren och klar in i sena ålderdomen. Repertoaren var
romantikens, för texter sörjde Böttiger, Atterbom, Nicander,
Geijer, Sätherberg och för musiken prins Gustaf, A. F.
Lindblad, Geijer med flera. Att vår egen senare samtid så ofta och
gärna — av föregivet kuriositetsintresse — återkommer till den
197-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
