Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En prästdotter för hundra år sedan. Av K. G. Ossiannilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
repertoaren, visar att denna ingalunda varit så betydelselös
eller ytlig, som vissa litteraturhistoriska handböcker velat göra
gällande.
Med Elise Timelins giftermål skedde till en början ingen större
förändring i hennes yttre livsvillkor. Min far hade köpt en
gård i Lund och grundade — efter studier i Tyskland och
Frankrike — i samma stad en orgelfabrik, som två år senare flyttades
till Malmö. Jag kan förstås inte minnas mycket av hemlivet i
Lund, men ännu de första tio, tolv åren i Malmö behövde Elise
Nilsson varken sakna enkel medelklasskomfort med
trerumsvåning, hembiträde och lediga stunder vid pianot eller stadens
nöjesförmåner, konserter, teaterbesök och en smula
umgängesliv. Sedan mulnade himmelen mer och mer, affärerna
tilltrasslades ohjälpligt, hembiträdet försvann, hyran betalades mindre
punktligt, kosten blev ofta både tarvlig och knapp. Och den
skulle delas mellan så många. Barnskaran växte, och med
make och åtta barn att duka matbordet åt hade min stackars
mor stundom en fullständigt hopplös uppgift. Min far arbetade
oförtrutet, han var erkänt duglig och hade personligen mycket
små anspråk. Han dyrkade sin Elise, och makarna emellan
brann kärleken alltid trofast och ren. Hon beundrade honom
och litade på honom. Han var en lugn och harmonisk natur,
men var också en stolt man. Med sin berättigade självkänsla
måste han ofta ha lidit grymma kval inför de ekonomiska
nederlagen, som i antal ökades med åren och som skulle krossat
mången man med klenare moralisk ryggrad. Det som höll
honom uppe var det goda samvetet, en viss trygg optimism och
framförallt kärleken till barnen och hustrun.
Det har ofta sagts, att mannen i ett hårt kämpande hjonelag
bär den minst tyngande bördan. Hans aktiva kamp, hans
utåtriktade strävan, själva dagsslitet, som i hans fall förgylles av
ständigt nya förhoppningar och planer, allt detta eggar och
lyfter lika mycket som det kräver och anstränger. Kampen är
mannens bästa vän. I någon mån gäller väl den lagen också
för kvinnan, men — åtminstone i äldre tider — föll på hennes lott
endast vardagens bortskymda strid i ett hems trånga,
perspektivlösa återvändsgränd. Hon fick bära följderna av makens ne-
198-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
