Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En prästdotter för hundra år sedan. Av K. G. Ossiannilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derlag utan att på annat sätt kunna bidraga till nästa
kraftansträngning än genom att häkta svältremmen trängre.
Någon direkt svält blev aldrig vår familjs öde, men hotet
hängde ofta över oss, och matsedeln liknade långa tider Mårten
Holks — före hans karriär i fältkommissariatet. För oss barn
var väl just ingenting förlorat. Det är enligt min mening
mycket nyttigt för varje människa att gå igenom en fäste- och
försakelseperiod, och den perioden bör passeras ju förr desto
hellre och hellre i ungdomen än på ålderdomen. Men just
därför var det synd om lilla mor. Hon kunde se tillbaka på sin
barndom och ungdom som en förhållandevis lugn och
bekym-mersfri tid, och nu — efter alla barnsbörderna — fick hon
spänna sina aldrig överstarka krafter till det yttersta för att hjälpa
maken att bära de många nederlagen, egga honom att inte ge
tappt och själv oförtrutet och utan bistånd av andra arbeta med
hemmets skötsel och näringsomsorger från bittida på morgonen
— då skoldagen började för barnen — och till sent på natten,
tills sömnbehovet fällde nål och tråd ur hennes flitiga händer.
Vad vi alla dessa många fattiga år hade vår mor att tacka för har
väl ingen av mina syskon så klart för sig som jag själv, äldste
brodern, jag som genomlevat också de feta åren och nu
fick med jämförelsevis mognad blick bevittna och erfara de
många magra. Jag tvekar inte att kalla en sådan mor en
hjältinna — inte minst därför att hon ibland, då mannens styrka
sviktade, måste träda i hans ställe som ansvaring inför
hyresvärdar och späckhökare.
Varifrån hämtade hon sin hjältekraft? Naturligtvis främst
i moderskärleken. Hon var inte mycket smeksam, men vi
kände alla hennes värme omkring oss. I någon mån betydde väl
prästgårdstraditionen en styrka med den fäderneärvda
kyrkliga religiositeten. Hon lärde oss alla bedja aftonböner och
bordsböner, vi följde föräldrarna i kyrkan, vi varnades och
skyddades för dåligt sällskap. Men pietist var hon inte, hon krälade
inte inför sin Gud, hon vände sig till honom utan vittnen och i
det goda samvetets förtröstan. Hon ägde ännu en — ack, så
otidsenlig -— styrkekälla. Just då fattigdomen tryckte som
hårdast och hopplösast, påminde hon oss barn om sin och vår
199-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
