Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ständig sökare. Av Jeanna Oterdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga en länge närd önskan, köpte en liten tallbevuxen strandtomt
på Orust och byggde en sommarstuga. Våren 1922 var den
färdig, och jag räknar det som en stor lycka, att min mor för ett
par korta månader kom att leva under dess tak. Då hade hon
redan länge plågats av yrselförnimmelser och andra tecken till
höggradig åderförkalkning. Hon fann sig oändligt väl där ute.
»Jag trodde aldrig att jag skulle bli så lycklig», kunde hon säga,
då hon satt i solskenet, hörde böljskvalpet och de kretsande
måsarnas skri och såg sin lilla dotterson leka vid stranden.
Hennes rastlösa sökande fortsatte in i det sista. Hon sträckte
sig, så som hon alltid gjort det, efter klarhet och fäste, men
förmådde aldrig springa över dogmernas hinder och innanför dem
finna den eviga verkligheten. Hon anade den, hon upphörde
aldrig att tänka på den, men det man kallar vilan i Gud blev
aldrig för henne en levande realitet. Hon måste finna sig i att
vara den beständiga sökaren.
När jag skriver detta, hör jag inom mig en strof ur »Dödens
ängel»:
Väl dem som redligt det ädla velat,
det rätta sökt och det milda tänkt,
som älskat mycket, fastän de felat,
dem varder mycket ock efterskänkt.
De här ej blevo
allt vad de skulle,
men änglar skrevo
så kärleksfulle
vad genom dem uti minsta mån
den världen glätt, som de kommo från.
På sensommaren drabbades hon av en hjärnblödning, som
förlamade hennes vänstra sida. Hon levde ännu i fyra månader,
inte densamma som hon varit, ty det glada modet var borta.
Men den djupt betryckta åldring, som hon efterhand blev, var
blid och god ända till dess att en barmhärtig medvetslöshet slöt
henne i sitt grepp ett par dagar före hennes bortgång. Minnet av
den dystra nergångstiden finns inte till, om jag inte särskilt
kallar fram det. Men hon själv, sådan hon verkligen var, är
levande för mig och kommer att alltid förbli det.
207-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
