Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ständig sökare. Av Jeanna Oterdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ungdom. Till att börja med var det nog ett surt äpple att bita i,
men min mors verksamhetslust, stränga pliktmedvetande och
intresse för unga människor kom henne snart nog att fylla sin
uppgift med verklig glädje. Hon blev vän och förtrogen och
rådgivare för många av de ungdomar som under längre eller
kortare tid hade sitt hem hos henne. Det finns grånade människor
som än i dag, med djup rörelse och tacksamhet, vittnar om vad
hon var för dem. Hon förstod också i hög grad konsten att
skapa glädje och trevnad omkring sig. Särskilt minns jag kvällarna,
då det var sed att alla som möjligen kunde stannade kvar efter
teet i den stora salen, som även tjänade som vardagsrum. Då
musicerades det i det oändliga, lästes högt och diskuterades.
Under mina första studieår i Stockholm, då jag inte var särskilt
väl lottad i avseende på bostad, längtade jag ofta till de ljusa,
vänliga aftnarna där hemma.
Under dessa mödosamma år växte och fördjupades min mor.
Mycken värme hade tidigare legat bunden inom henne. Den
befriades och gav henne ny förmåga att förstå och förlåta, att se
livet i stort. Genom perioder av tungsinne och depression, i
grund och botten främmande för hennes väsen, genom sorger
och besvikelser av olika slag gick hon mot ständigt större
mildhet och mognad.
Småningom hade vi sett oss i stånd att få ett hem för oss
själva. Min mor hade då hunnit att bli femtiosju år. Men de
ekonomiska möjligheterna var alltjämt knappa och prövningarna
många. Jag har aldrig hört henne klaga, varken över dagarnas
mödor eller över skillnaden mellan det liv som en gång var
hennes och det hon nu måste föra. Hon gladde sig över minsta
solglimt som föll över hennes väg, hon förstod konsten att glädja
sig med andra.
Det var inte ofta hon hade möjlighet att lämna hemmet, men
fick hon någon gång tillfälle att röra på sig, var hon lycklig som
ett barn, i synnerhet om vägen förde henne mot havet. Det
öppna, fria och storsinta i hennes natur kom henne att känna
släktskap med havets vidd och majestät.
Då jag 1919 givit ut min roman »Inger Skräm», ljusnade det i
ekonomiskt avseende. Jag fann till och med möjlighet att förverk-
206-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
