Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Muna. Av Janne Romson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansågos onödiga, enär dalkarlen tyckte sig själv kunna »styra
sången». »Vi ä’ orgor själva», hette det. Ända från 1500-talet
finnas en mängd vittnesbörd av präster och resenärer om
dalkarlarnas kärlek till psalmsång. Vid en sockenstämma i Mora
i slutet av 1600-talet fattades formligt beslut, att sångkunniga
kvinnor skulle ha en särskild plats i kyrkan för att dirigera
församlingssången. Dirigering var nödvändig, ty melodierna voro
krångliga nog, eftersom det förekom 4—5 toner på varje
stavelse. Visserligen fanns det en försångare, klockaren, men det
var inte sagt, att alla gillade hans melodier. Djupt rotad var
känslan, att man genom dessa utsirningar (melismer) fick
tillfälle att ge något av sitt allra innersta. Intet under, att man
kände Haeffners koralbok som ett obehörigt intrång. Icke ens
den präst, som uppbjöd all sin förmåga att genomföra
likriktningen, vågade helt utrota »gambeltonen». Haeffner segrade,
som det tycktes, fullständigt, när den gamla melodien till »Den
signade dag» tystnade i kyrkan. Det blev en senare tids präst
förunnat att återinföra denna melodi med Finn Karin från
Vatt-näs som försångerska.
Min mor, som var nästan jämnårig med Finn Karin, mindes
många av de gamla koralmelodierna, även om hon icke kunde
mäta sig med storsångerskan, som ibland tagit ledningen i
kyrkan. En intressant jämförelse i avseende på vad ovan sagts om
den individuella utformningen av melismerna erbjuder melodin
till ps. 157 (nu 193), som av mig upptecknats efter både
klockaren Suther, Muna och Finn Karin. Ur Kolmodins »Andelig
Dufvoröst» sjöng man gärna särskilt vid bröllop »Min
födelsedag». Huvudsakligen såsom Muna sjöng denna visa, blev den
av Hugo Älfven tonsatt och sjöngs första gången i sin nya,
skimrande dräkt av Mora hembygdskör vid Zorns 60-årsdag.
Till de roliga visorna, som Muna sjöng, höra »Mormors
låtar för de små», med en kuriös blandning av riksspråk och
moramål. Vid dessa tillfällen kom hennes humoristiska läggning
till sin rätt. Ohejdat kunde hon skratta vid uppkommande
komiska situationer, harmlöst roa sig i lekar med barn, kattungar
och hundvalpar.
I vårt hem hade vi en i byn tillverkad orgel. Muna tog ut
245-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
