Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Som skuggor och ljusglimtar.» Av Ebba Theorin-Kolare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en av de få saker jag hörde om min mor: hon satt och grät, när
mannen kom hem sent ibland, utfestad (och vilken enslighet var
det inte också på den tidens lantgårdar).
Måste den okända, alltför tidigt döda moderns bild prägla
ens eget liv så starkt? Måste och måste ... det är först efteråt
man ser sådant. Och då kan man också säga sig: i trots mot vad
vi medvetet bygger upp för oss i våra illusioner, så söker vårt
undermedvetna s i n väg — sin väg till frälsning. Det finns en
läkekraft i naturen själv, i blommor och träd och allt som är
fridsamt och gott, en läkekraft som är som modersfamnens egen. Och
så får man till slut ändå vandra ut i det landskap som man inte
bara drömmer sig, utan som man själv är med om att skapa. Och
med en annans hand fast om sin säger man sig: se dessa värden
är så viktiga, fastän de har så enkla namn som heder, godhet,
ödmjuk mänsklighet och fromhet. Till slut är det i alla fall de
värdena, som ger skyddet, och inte det alltför barnsliga hjärtats
skräckreaktioner och inbillningar.
Visst var 1800-talet, som min mor tillhörde, på många sätt
»den gamla goda tiden». Det fanns idealister och materialister
(på den tiden ibland detsamma!), som trodde att nu var man inte
många tuppfjät från livsidealet — det gällde bara att låta det
nyvaknade förnuftet råda ett tag till. De människorna var lyckliga
— men de var få! Kvinnorna hörde inte dit, och inte min mor.
Om hon hade levat nu ... Ja, då skulle hon ha haft fritt val, även
om hon en gång gjort ett misstag. Eller tar jag fel? Ligger
valet slutet inom en själv, såsom det tycks ha varit för mig?
Sådant kan inte uttryckas i klara ord och tankar. Jag tror man
kan säga: om hon hade levat nu, hade hon haft möjlighet och
rätt att forma sitt eget liv. Inte att komma undan misstag och
själskval, men att göra något av dem. Hon hade fått ta mot
sorgen, men hon hade också fått forma nya inre livsvärden av den.
Här har vi, moderna människor och framför allt kvinnor, vårt
dyrbara privilegium: bundna är vi, av arv och öde, men ändå
kan vi, inom de gränserna, skapa något som går vidare.
264-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
