Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Som skuggor och ljusglimtar.» Av Ebba Theorin-Kolare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
borta, lät hon ta fram vagn och häst (en alldeles för självrådig
handling på den tiden) och körde hem till fadern. Hon ville
stanna i barndomshemmet, där de väldiga träden öppnade sin famn.
Men fadern var trots allt en av tidens män. Hade hon en gång
drivit sin vilja igenom, fick hon hålla sig till den — alltså till
sin man.
När hon till slut alltså ändå flydde, blev det mera radikalt —
och då var det ju också från mig. Denna upplevelse kan jag som
sagt inte minnas, och just därför stiger den allt starkare upp
inom mig: den vill ha form.
Får jag här inskjuta en liten psykologiserande förklaring?
Genom otaliga experiment med spädbarn har man funnit, att
det finns tre slags reflexer, som kan betingas, d. v. s. knytas till
speciella upplevelser. Och det kan hända, att en sådan betingad
reflex för alltid finns kvar i det omedvetna och dyker upp igen,
när samma upplevelse kommer åter. En av dessa reflexer är
skräckreaktionen. Den uppstår framför allt, om barnet får en
känsla av att det lämnats utan skydd.
Om en flickunge, som inte är mer än två år, en dag får höra att
»mamma är borta» och sedan söker och söker, men aldrig hittar
henne igen, så får den skräcken tag i hjärtat — och den släpper
aldrig. I så måtto förblir man barn livet igenom. Och samtidigt
uppvisar man samma drag som mor, om och om igen — fastän
man vet att de visst inte alltid betyder levnadsklokhet och
mognad. Man har så svårt för att motstå sitt hjärtas ingivelser, lika
svårt som ett barn har det och som — hon hade det. Se där
bortom hörnet är mitt drömda landskap, säger man sig, där skall
jag få gå med en ännu okänd älskad man vid min sida. Och
plötsligt är man i det landskapet. Men det har redan hunnit
skymma, man ser inte riktigt den drömda kamratens drag. Det
kan bli en förfäran, om man en dag får märka (såsom hon
märkte det), att han egentligen är en främling. Jag hade i många
år en upprepningsdröm, som sade just något i samma stil. Jag
är med en älskad man (hans namn och identitet känner jag inte)
i min barndoms trädgård eller annorstädes, vi ska förenas, det är
klart för mig — plötsligt är han borta, försvunnen. Också i
verkligheten upplevde jag ofta samma ängslan — och nu minns jag
263-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
