Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En konstnärs maka. Av Malin Thufvesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till och hur den skulle smaka, och hon fick flickorna att arbeta
med glädje. De stannade också hos oss tills de gifte sig, vilket
de i allmänhet gjorde, och jag hörde dem inte beklaga sig över
för mycket arbete.
Ofta följdes pappa och mamma åt in till Stockholm för att
inte alldeles tappa kontakten med livet och utvecklingen i
staden, men när önskebarnet, pojken, anlände år 1910, började
mamma att så småningom dra sig ifrån sällskapslivet utanför
hemmet. Hon började dessutom plågas av en tilltagande dövhet
och höll sig helst till några få utvalda, som inte irriterades av
hennes tilltagande lyte. Och fastän hon med åren blev allt dövare
och alltmera förvärkt, förlorade hon inte sin andliga kraft.
För både pappa och oss barn var hon begreppet Hemmet,
varifrån vi hänsynslöst togo emot värmen. Vi älskade henne och
längtade alltid hem till henne, och in i det sista kretsade pappas
tankar kring henne och hemmet. Mamma kunde då se tillbaka
på ett äktenskap, som hållit för alla de påfrestningar äktenskap
över huvud taget bruka utsättas för, och på en kärlek, som
fördjupats mer och mer under årens lopp.
Jag kommer alltid att minnas min unga mamma med de
glittrande ögonen, det svarta, krusiga håret och de friska, vita
tänderna, sittande en ljum sommarkväll vid pianot spelande något
melodiöst, medan de två paddorna, som bodde under stugan,
sutto lyssnande sida vid sida med de inåtvända framfötterna på
tröskeln till den öppna dörren. Och jag kommer heller aldrig att
glömma den dag, då hon satt böjd över samma piano med
hörluren för örat famlande efter en melodi, som sjöng inom henne —
och vi grät, pappa och jag, då hon utbrast: »Nej, nu går det inte
längre!»
Jag kan också höra henne, när pappa vid en avresa i sista
minuten kom dragandes med något som också skulle packas ner,
med eftertryck säga: »Kära pappa, om du kunde gifta om dej
ändå, så skulle jag faktiskt klä bruden!»
Men helst vill jag minnas henne en av de ljuvliga
sommarmorgnar, när hon gick bland blommorna och småpratade än
med dem och än med någon skalbagge eller ett flygfä, som kom
i hennes väg, och när hon sedan kom in och väckte mig och be-
271-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
