Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rika gåvor väl förvaltade. Av E. G. Wersäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bar, vilka övade folkdans, som då var på modet. Vårt hem
disponerade det största dansgolvet, varför de flesta danserna ägde
rum hos oss. Vid val av ordförande i skolans mest effektiva
idrottsförening, skytteföreningen, föll valet på mig, icke därför
att jag kunde anses som den mest lämplige, utan därför att mor
med större visshet skulle hjälpa oss med basarer och annat, som
krävdes för tillflödet till föreningens kassa. Att resultatet blev
gott förstår man av att min närmast yngre bror valdes efter mig
o. s. v., så länge tillströmningen av Wersällare räckte.
Det fortfarande här och var levande ryktet om »pojkarna
Wersäll» som en skara ovanligt svåra bråkstakar är starkt
överdrivet, men givetvis hände det en hel del i en så stor familj. Den
episod, som egentligen satte ryktena om oss i omlopp,
inträffade sommaren 1895, då Karl, 14 år, och Adolf, 10 år, under
svårt blåsväder gåvo sig ut på Västeråsfjärden i ett ganska litet
träbadkar med påföljd att de drevo utom synhåll och återfunnos
först efter midnatt. Sjöfärderna blevo emellertid flera och större,
såväl sommar som vinter. Inför alla dessa färder stålsatte mor
sitt mod och tålamod med sin farfars sats: »Unga män måste
vara vana vid faran, så att de äro skickade att vid behov
försvara fosterlandet.»
Från 1898 bodde vi under sommarferierna på en ö i Mälaren.
Motorbåtstidevarvet hade då ännu inte börjat. Alla färder till
fastlandet skedde medels rodd eller segling eller i kanot.
Telefon saknades givetvis. När någon inte kommit hem vid
mörkningen, satte sig mor på bryggan med en lykta, eller också stod
lyktan på bryggan och mor satt, om det blev aldrig så sent, med
något arbete och vakade vid hörnfönstret mot sjön. Gårdens
stora vårdträd sköt där fram en av sina mäktiga grenar. När mor
ett av sina sista levnadsår besökte mig i Uppsala gingo vi en
blåsig höstkväll tillsammans genom Flusterpromenaden.
Komna under en stor alm, tog mor mig i armen: »Stanna litet! ]ag får
en sån förfärlig hjärtklappning, när jag hör blåstens rassel i
alm-löven och kommer ihåg alla de stormnätter jag satt vid fönstret
på Aggarön och väntade på er.» Det var den enda gång hon
för mig uttalade sig om dessa förhållanden på sådant sätt, att
i ag verkligen förstod att hon varit djupt orolig.
285-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
