Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »För länge, länge sen...» Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nedre botten sin affär och sedan sitt kontor som
skeppsombudsman och rysk vicekonsul. Han var — eller blev — en
något tung och sluten natur utan större vare sig kroppslig eller
andlig rörlighet, men som fattig pojke hade han tagit sig fram
alldeles på egen hand i det praktiska livet. Senare drabbade
honom sjukdom, han fick mycket svårt för att gå och rörde
sig ej gärna utanför knutarna. Allt eftersom jag växte upp
kom jag honom närmare och tillbringade långa stunder på hans
kontor, läste tidningar och pratade och skämtade med hans
vänner. Det är gott och lyckligt att minnas.
En fullkomligt olika natur var då mamma, livlig, rörlig,
skenbart sangvinisk, spirituell med en fantasi, som kunde
överdriva och fabulera när hon kom i rätt sällskap och ville vara
underhållande — vilket hon också i hög grad lyckades med.
I den tidens vanliga pensionsutbildning ingick pianospelning
och franska, och hon fick hjälpa pappa med de finska fartygens
papper, som voro avfattade på detta språk. Jag har ännu
hennes exemplar av fru Staëls Corinne och ett par Walter
Scott-romaner — på franska, och jag tjusades tidigt av välklangen
eller rättare elegansen i detta språk, långt innan jag själv kunde
läsa det. Utan tvivel ägde hon en större andlig finhet än i
allmänhet de köpmansfruar vi kände.
Men gamla stillsamma farmor blev visserligen, jämte
barnflickan och hundarna, mest mitt sällskap, när jag var helt liten
och mamma borta eller ute och reste. Farmor var ej som hon
nervöst livlig, var av ett enklare gemyt men oändligen god.
Hon vallade mig på promenader i omgivningarna och berättade
historier i skymningen vid brasan. När jag sedan vid
11—12-årsåldern skulle gå i skolan halv sju de mörka
vintermorgnarna, hände någon gång att jag bad henne stå nere i dörren
med en lykta, som jag kunde vända mig om efter, till dess jag
sneddat runt om ett hörn vid torget...
Men stundom ägnade sig mamma med stor livlighet åt sin
pys och blev den som skötte om hans andliga växt. Med
finaste känsla för det riktiga valde hon alltifrån början de
böcker som just då passade mig. Vid sex eller sju års ålder fick
jag till julklapp en bok som blivit mig en av de nödvändigaste:
19 — Min mor
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
