Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Följt mig, fast Du gått.» Av Ivar Widéen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mors litterära och musikaliska intressen voro trots
bristfällig skolning anmärkningsvärda. Ur Tegnérs »Frithiofs saga»
läste hon gärna och med inlevelse lämpliga stycken för oss barn,
och då pappa och jag spelade fyrhändigt ur Webers ouvertyrer,
var det vissa partier i musiken, som hon fäste sig särskilt vid
och som hon ville höra om igen. Felspelning undgick henne
inte.
Som väl för de flesta mödrar stodo barnen i centrum för
hennes intresse. Hon vakade över vår skolgång och mödosamma
läxläsning, främst vad gällde katekesen, den långa. Där fick det
inte klicka, ty hon var sträng och fordrande och hade förmåga
att sätta sig i respekt. »Du vill väl inte stå och skämmas vid
husförhöret, skollärarns pojke som du är», lät det ibland, då det
gick dåligt med »hedningarna, som icke hava lagen».
Under sin hälsas dagar hade mor namn om sig att vara en
vacker kvinna, och hon var det förvisso. Jag minns särskilt
hennes ovanligt stora, blonda hår, som utslaget nådde nästan till
knävecken. Hon hade ett livligt temperament, var slagfärdig
och spirituell. Men så kom sjukdomen, först reumatisk feber
och sedan organiskt hjärtfel, som fördystrade hennes levnad.
Det blev en prövningens tid för oss alla.
I slutet av 1870-talet bröt den rosenianska väckelsens flod fram
över de nordsmåländska bygderna, mäktigt strömmande,
brytande ned otrons murar. Människorna började fasa över världen
och över sig själva. Väckelsesångernas vaggande rytmer och
folkliga melos brusade fram i missionshusen, i hemmen, i
kyrkorna som dånet av en vattuflod. De sånger, som mest
älskades, voro nog de anglosaxiska, men även Ahnfelts sånger
sjöngos. Jag fick i min barndom, då detta inträffade, ett starkt
intryck av denna religiösa väckelse, och dessa folkligt innerliga
sånger ha för mig ännu ett visst affektionsvärde, särskilt de av
Ahnfelt och likaså Wennerbergs Davids psalmer, vilka ofta
sjöngos i mitt föräldrahem.
Den som genom trosvisshet och hänförelse framför allt tände
lågan var den unge pastorsadjunkten Svenning Henriks. Unga
och gamla »föllo till», som det hette, bland dem även far och
mor. Denna sinnesändring var till hjälp, inte minst för mor i
297-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
