Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Följt mig, fast Du gått.» Av Ivar Widéen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes svåra lidande. Hon blev trogen intill döden. Jag är glad
att kunna citera ett brev, som hon skrev till sina föräldrar strax
före sin död. Det är typiskt för sin tid och sin författarinna, dess
innehåll är allvarligt men hugnesamt för en son:
Älskade, dyre Föräldrar!
Herren är vårt fäste.
Blott få ord, jag törs ej mera, ty krafterna äro mycket små. Vill blo’tt
nämna att Ivar är den som skött mig under min sjukdom, och får ännu göra
det, och det har han gjort på ett ovanligt sätt — mer än man kan fordra
av ett barn. Underligt att hans krafter stodo honom bi, men Gud styrkte
honom. Så öm vård kunde ej utom en moder givit. Herren löne honom
derför! Adjö, adjö! Nu orkar jag ej mera, jag blir så svettig. Likväl tror jag
att jag skall skåda Herrens goda uti de levandes land. Herrens frid vare med
Eder! Lovisa.
Ej långt därefter ingick hon i döden, som inträffade en stilla,
stjärnklar söndagskväll, den 15 november 1885. Vi stodo då
samlade vid hennes dödsläger, hon tog min hand men kunde
icke tala. Då jag försökte dra handen tillbaka, höll hon den
kvar. Den handtryckningen sade mer än ord, och den glömmer
jag aldrig. Någon har sagt, att det behövs årens avstånd för att
man riktigt skall kunna förstå sina föräldrar. Vår mor bar nog
på en stark känsla av främlingskap i denna världen, och denna
känsla har hon lämnat i arv.
Mors stoft fördes på släde genom småländska skogar den sju
mil långa vägen till barndomshemmets jord, till Bellö kyrkogård
och gravsattes i dess fina, rena sand. Denna plats blev sedan
morfars familjegrav, och där nedsattes sommaren 1946 även min
käre bror Frithiofs urna.
Mors sista färd, som skedde på natten den 27 november,
upplystes på ett underbart sätt av det rika stjärnfall, som inträffade
just den natten och som enligt sakkunniga uppgifter på mindre
än tre timmar skall ha utsänt omkring fyra tusen stjärnskott. Ej
underligt, om dessa händelser — likfärden och stjärnfallet —
av oss barn sattes i samband med varandra! Min syster Linnea,
som jag har lyckan att ännu äga i livet, var vid mors bortgång
åtta år. Hon har under intryck av detta barndomsminne
skrivit en dikt, som gott kan förtjäna läsas i detta sammanhang.
298-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
