Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det brann en eld inom henne!» Av Einar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det var säkert nödvändigt för mors samvetes skull. Både hennes
ordningssinne och modersansvar krävde det.
Mor hade en stor kärlek, utom make, barn och de människor
som kommit henne nära — missionen. Det fanns nog inte
någon svenska kyrkans missionär, som hon inte hade reda på.
Varje år köpte hon små skrifter, och far skrev i dem en
personlig hälsning till varje missionär. Vad det betydde har jag så
småningom genom missionärers tacksamhet lärt mig förstå. Inte
underligt att de så ofta kommo upp i mitt hem. Det var djupa
intryck, som därigenom gåvos åt oss alla. Aposteln (Hebr. 13:2)
talar om vad gäster kunna betyda för ett hem. Det fingo vi
uppleva.
I församlingsarbetet var det särskilt fars konfirmander och
de gamla, som stodo hennes hjärta nära. Tydlig är för mig
bilden av mor som går från grupp till grupp av konfirmander med
sin lilla lur framsträckt emot dem för att höra, vad de kunde ha
att berätta om sina förhållanden. Och de gamla samlade hon
gärna, t. ex. i stället för en bjudning på sin födelsedag. Vid
hennes öppna grav såg man ock den ena gamla efter den andra med
en tår i ögat och en blomma i handen.
Liksom alla starka viljemänniskor hade mor mycket att
kämpa med i sin natur. Hon hade också svårt att försona sig med
sin sjukdom och de hinder den lade i vägen för hennes uppgift.
Hon förstod nog Paulus, när han klagade över sin törntagg i
köttet (2 Kor. 12:7—9). Elden brann i själen. Där fanns både
den vulkaniska elden hos en varm natur och den heliga elden
på hjärtats altare, tänd till Guds ära. Hon kunde förgå sig, men
hon kunde ock be om förlåtelse. Hon blev aldrig färdig med
sig själv, men hon räckte till för många. Ofta hörde jag henne
bedja tillsammans med far. Hennes dövhet dämpade inte
ljuden. Men ingen kunde taga större hänsyn till hennes lyte än
han som var så försynt och blyg, att varje höjande av rösten
måste ha varit en plåga. Jag hörde henne bedja, och därför vet
jag, att hon var mycket ödmjuk. Det är ju de ödmjuka Gud
lovat upphöja.
Far var bunden vid mor med så starka band, att han ständigt
kände dragningen till evigheten, sedan mor gått dit in. Den dag
20 — Min mor
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
