Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pontus Wikners maka. Av Ernst Wikner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
seende var min far underlägsen. Samma höga karaktär, samma
sanningskärlek, samma rättrådighet i stort som smått, samma
lättrördhet och entusiasm för det vackra och goda fanns hos
dem båda, samma hjärtats eld brann hos bägge, samma
innerliga, varma, djupa religiositet var utmärkande för dem. För att
göra en filosof, en tänkare, en författare lycklig behöver ej
makan vara filosof, lika litet som hon behöver vara författare. Min
mor var varken det ena eller det andra, men utom sitt goda
huvud och sin gedigna bildning och utom ovannämnda
egenskaper hade hon också förtjänsten — som var så viktig för
mannen — att hysa ett varmt intresse för hans arbete och
verksamhet. Så under de många år min far var docent och samtidigt
lektor vid läroverket i Uppsala, så också senare under de tre sista
åren av min fars levnad, då han var professor i filosofi vid
universitetet i dåvarande Kristiania.
En liten lustig anekdot, som belyser, hur min mor kunde delta
jämväl i skolynglingarnas glädje och sorg vid Uppsala
läroverk, kan jag inte underlåta att i detta sammanhang berätta. Vid
de årliga proven för studentexamen blev i allmänhet någon
kuggad, vilket regelbundet rörde min moder till strida tårar. En
gång blevo emellertid alla godkända, och då grät min moder av
bara glädje. När min far berättade detta för skolans dåvarande
rektor, den högt skattade Manfred Mustafa Floderus,
gemenligen kallad »Muffe», utbrast denne: »Ja, gör den till lags den
som kanl»
Många kända, men väl också okända faktorer skapade för
mina föräldrar ett sällsynt lyckligt och harmoniskt hem. Att
min mor härvidlag ej hade minsta förtjänsten torde kunna
antagas. Att min far i varje fall fann den stora lyckan i sitt hem är
ovedersägligt. Och det var inte bara en fras, när den unge
studenten, den redan mogne skalden, senare professor Bernhard
Risberg vid min fars bortgång skrev i sin vackra dikt om
honom, att
helst i hemmets och i barnens verld
han hvilade från tankens himmelsfärd.
Ett litet exempel på hur klok min mor kunde vara, hur
psykologiskt riktigt hon kunde handla i sin egenskap av maka, vill
309-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
