Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pontus Wikners maka. Av Ernst Wikner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag anföra. Före äktenskapet hade min far under många år haft
vanan att dricka sitt eftermiddagskaffe i kretsen av några
kamrater på det s. k. Gästis i Uppsala. Där vankades då bara en
slät kopp kaffe, ytterst sällan någon sprit. Dessa besök hade
för min far blivit en kär vana, och vanans makt är oss alla
bekant. Som nygift förklarade emellertid min far, att han nu ville
upphöra med nämnda besök på Gästis och i stället intaga
kaffet i sitt hem. »Nej», sa min mor, »gör för all del inte det;
fortsätt du som hittills med att regelbundet glädja dig en stund i
kretsen av dina goda vänner!» Och därvid blev det. Varken min
mor eller min far fick senare anledning att ångra sig härutinnan.
Att hålla familjen väl samman var för min mor en angelägen
uppgift. Jag minns så väl, hur hon vid ett eller annat tillfälle
kunde ta oss barn, min IV2 år äldre broder Hugo och mig, och
sluta oss tätt intill sig själv och till maken och därvid citera:
Väl späd och fin är barnets hand,
men mellan far och mor den knyter starka band.
Att äktenskapet var ett mönsteräktenskap vill jag intyga. 1
förbigående kan jag nämna, att jag i mitt hem aldrig någonsin
hört ens en antydan till någon s. k. ordväxling mellan
föräldrarna. Deras inbördes förhållande karaktäriserades av innerlig
kärlek, av förståelse och hänsynsfullhet. Min far har också vid olika
tillfällen vittnat om detta. Det framgår bl. a. av exempelvis den
lilla vackra, till min mor författade versen1, fogad till en s. k.
jardinière och skriven den sista julen min far levde (1887). Den
lydde:
Med rosor denna fyll, du väna vif;
så har du bilden av vårt eget lif.
Din väg och min var sällan brant och hård:
den var en vandring i en blomstergård.
När lifvets rosor vissna efterhand,
då knoppas nya i ett bättre land —
kom, låt oss ditåt vandra hand i hand.
1 tryckt i Vittra skrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
