Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Hela stadens vän.» Av Ebba Viotti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lar därav till var och en av oss syskon, som på så sätt fått en
väsentlig del av våra egna barndomsminnen upptecknade —
av henne.
Ett var sig likt i vårt hem, var det än stod: skvaller, förtal och
hårda omdömen om andra kom ej inom dess väggar. Hur var
det möjligt? Säkerligen var det båda mina föräldrars
förtjänst. Min mor hade en avundsvärd förmåga att upptäcka
goda sidor hos sina medmänniskor. Häri överträffades hon
dock av min far, »denne» — för att nu åter citera Ebba Billing
— »vackre, blide, förunderligt fine och älskvärde man med de
små pretentionerna för egen del och den ljusa, vänliga blicken
för allt och alla. Aldrig behövde han lång betänketid för att
finna den ljusa, goda sidan i det som skedde, nästan alla
människor voro ’snälla och hyggliga’.»
Kanske har bilden av min mor blivit alltför ljus? Nog hade
hon väl också sina svagheter. Och inte fick hon vandra i idel
solsken. Mörka skuggor föll tidtals över hennes väg. Men
sorger och bekymmer tyngde aldrig helt ner. Hennes religiösa
tro höll henne uppe, och hennes ljusa natur tog ut sin rätt.
Hennes barnafromma förtröstan bar henne också under hennes
sista levnadsdagar. Där hon, 82-årig, låg på sitt yttersta — för
första gången i sitt liv på sjukhus — föreföll hon mig som en
pilgrim, redo att bryta upp för sin sista vandring. Det hon
skulle lämna var i god ordning. I sinnet hade hon gjort sig fri
från all packning. Omkring sig i rummet ville hon ha så få ting
och människor som möjligt. Lugn väntade hon på
uppbrottsstunden. I morgongryningen den 15 jan. 1937 gick hon stilla
över gränsen.
Mitt allra sista minne av min mor är en liten papperslapp,
på vilken hon några dagar före sin bortgång skrivit några ord
till mig med vingliga och svårtydda bokstäver. Det är några
obeskrivligt rörande ord, som ger uttryck åt hennes kärleksfulla,
detaljerade, moderliga omsorg in i det sista.
322-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
