Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Hela stadens vän.» Av Ebba Viotti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år badade hon en sommar över femtio gånger i havet och
simmade därvid alltid ut en sträcka. Det var också mamma, som
lärde oss — att dansa. I vårt hem förekom helt naturligt ej dans
på bjudningar, men hon ville ej, att vi, om tillfälle till detta
slags nöje bjöds, skulle känna oss handikapade, och
dansskolor tyckte hon ej om.
Det ojämförligt bästa min mor lärt oss kan alls ej definieras.
Det ligger i föresyn, i väsen och vandel.
En bakgrund, som särskilt väl harmonierar med min mors
bild, är vårt sommarliv under en lång rad av år på en uppländsk
gård, Taxnäs, som då ägdes av mina morföräldrar, vilka
emellertid ej själva bodde där. Min mor var minst lika lycklig som
vi barn, då vi, så fort skolorna slutat, drog åstad dit. Det
enkla lantlivet och det ostörda familjelivet — vårt enda umgänge
var våra vänner i små grå eller röda stugor — stämde helt med
hennes läggning. Hon älskade naturen, sol, luft och vatten. Hon
avskydde förkonstling. Hon var föredömligt fri från fåfänga.
Att någon ibland kallade henne grevinna eller skrev ett
»högvälborna» på hennes brev, tyckte hon var enbart löjligt och blev
snarast smått förtretad däröver. Alltsedan hon gifte sig, bar
hon endast sina två släta ringar. De var henne så kära och
syntes henne så vackra, att hon en gång för alla lade av de andra.
Då hon skulle vara fin, kom ju andra smycken på, men inte
fäste hon stor vikt vid dem. Någon beundrade en gång hennes
stora diamantbrosch, som gnistrade så vackert. »Vad är det
mot när solen lyser på ett snöfält», genmälte min mor.
Hur väl jag ser mamma för mig på sitt älskade Taxnäs! I
sin ljusa, enkla, blå bomullsklänning går hon med lätta,
snabba steg nedför lindallén. Är pappa hos oss — vilket han
tyvärr sällan hade tillfälle till — håller hon honom under armen.
Arbetskorgen är naturligtvis med. Det bär iväg till någon
vacker plats i en skogsbacke. Mamma sitter med sitt handarbete.
Pappa lutar huvudet mot hennes knä. Några av småsyskonen
leker i närheten. Ofta var skissboken med. Under ett par
somrar kom en hel del små tavlor i olja till. Längre fram skrev hon
med dessa som utgångspunkt en ganska omfångsrik skildring
av vårt Taxnäsliv. Med egen hand har hpn skrivit ut ett exemp-
21 — Min mor
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
