- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
88

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

88

Det var beräknadt, att vi tidigt följande morgonen skalle
uppnå Cleveland, der Iwar hade beslutat lemna oss. Hans
mening var, att i trakten af Cincinnati, der, några Svenskar
bosatt sig, söka få någon employ tills våren, då han åter,
om lyckan vore honom blid, hoppades att med några få
dollars mer i fickan, få förena sig med oss. Då han
emellertid nu befanns vara den enda passagerare till Cleveland,
tyckte kaptenen det icke löna mödan att för hans skull
an-löpa detta ställe, utan blef L nödsakad att, oaktadt alla
protester, medfölja till nästa landstigningsplats, Detroit,
hvarifrån han dock, med ett följande dagen afgående ångfartyg,
fick fri resa till sin destinationsort. Onekligen var detta
ganska egenmäktigt handladt, och tvärtemot all
öfverenskommelse; ty I. hade redan i New-York betalt sin biljett till
Cleveland och icke såsom vi andra till Chicago. Ehuruväl
han hölls skadeslös för några vidare utgifter för sjelfva
passagen från Detroit, lemnades honom ingen ersättning för den
ökade kostnad, som han för sitt vivre ombord under en
förlängd resa måste vidkännas.

Denna passage på Eriesjön, under hvilken vi gynnades
af det klaraste och lugnaste väder, skulle hafva varit en
verklig lustresa, hade vi ej såsom steerage-passagerare varit
underkastade många olägenheter. På akterdäck var godt rum
både att sitta och promenera; men derifrån voro vi
bannlysta. Det förargade mig, att jag ej åtminstone för L. köpt
en biljett till första platsen, och det tycktes mig hårdt, att
hon skulle vara förvisad från den krets som hon egentligen
tillhörde, isynnerhet som jag ibland de elegantare Ladies och
Gentlemennen såg många, som, att dömma af det yttre,
mycket förr än vi borde hafva varit förvisade till steerage.
Men här var intet anseende till personen, utan till hvad man
ville kosta på sig. Min allt försakande hustru fann sig dock
utan afund och knot i sitt öde, lika glad vid min sida på
fördäck bland tyska och irländska arbetare, som om hon
skulle sutit akter-ut bredvid de granna damerna, hvilka i
dyrbara sidenklädningar och en i öfrigt något prålande toilett
sågo ut som voro de snarare utpyntade för en bal än klädda
för en ångbåtsresa till vildmarken i Vester.

Huru ofta hafva vi ej sedermera, då vi tillsammans
färdats på insjöarne, och fått vara med som de högsta
hönsen i korgen, sett ner i steerage-rummet och till det der så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free