Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1Q7
skulle tumla öfver ända. Slutligen mötte vi på vägen en
beskedlig amerikanare, som fulländade den undervisning,
vännen Lange gifvit mig. Utför nästa backe körde han våra
oxar, gående helt nära deras hufvuden, och med piskskaftet
sakta vidrörande dem, under det han ropade Backy back!
hvarvid djuren med styrka återhöllo vag¾en, hvilken på så
sätt rullade lika långsamt nedför backen, som efter några
minuter uppför en annan. Under det öfriga af vägen voro
vi efter denna lektion mera erfarne i oxdrifvare-konsten.
Resan gick emellertid ganska långsamt. Vägen var så
dålig, att en svensk forman skulle hafva förundrat sig öfver,
huru det var möjligt, att med lass kunna komma fram på
densamma. Vid middagstiden voro vi med våra tungfotade
dragare icke komne längre än 10 eng. mil. Här stod ett
enstaka nybygge, och, ehuru vi naturligtvis hade matsäck
med oss, försökte jag att der få köpa litet mjölk. Det
lyckades likväl icke. Mjölk fanns visserligen till öfverflöd i
huset, men dagen var en söndag, och de fromma menniskor,
sonj bodde här, ville icke köpslå på sabbatben. Jag tyckte
likväl, att om än deras samveten icke tillstadde dem sälja
oss mjölk på söndagen, så hade detta dock icke bort afhålla
dem ifrån att af kristlig kärlek skänka ett par främlingar
litet af denna dryck att läska sig med; men man svarade
mig mycket allvarsamt, att det regnade icke manna på
sab-bathen, och att de, som gåfvo sig ut på resa den dagen,
väl förtjenade att allaredan här i tiden vänja sig vid den
törst, som aldrig släckes. Så mycket ungefär förstod jag
af den puritanska tillrättavisning, med hvilken man afspisade
mig. Då jag icke kan försvara min egen försummelse, vill
jag icke heller strängt tadla den motsatta öfverdriften; men
litet misstroende hade jag då, och samma misstroende har
jag ännu till detta slags gudaktighets-sken. Vår Herre var
dock barmhertigare än de, som kallade sig hans tjenare.
Ett stycke längre bort funno vi en springkälla, hvars klara
och friska vatten vid vårt i gräset dukade middagsbord
ersatte den oss vägrade mjölken.
Mellertid gaf det lilla äfventyr, jag nyss berättat, ämne
till bekymmer. Om än våra oxar varit de mest snabbfotade
i verlden, så var det dock omöjligt att på en, kanske ej på
två dagar, i det skick vägen nu var, hinna fram till
Pear-mains. Jag visste, att vi hade ännu några mil till ett värds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
