Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
de, liksom de, i hvilans armar besvärligheterna oeh stormarne
under lifvets öckenvandring. Ånnu brann likväl den eld, vi
upptändt och upplyste de närmaste föremålen omkring vårt
nybygge. Den tafla som låg utbredd framför oss, tycktes mig
ega en djup, en profetisk betydelse: på den ena sidan
bildningens, civilisationens, kristendomens ljus, af en högre
verldsordning bestämdt att fortfara och att allt mera utbreda sig i
dessa trakter; på det andra åter de sista, allt mer och mer
försvinnande skuggorna af den rå kraftens och hedendomens
fornlif; der en tid, ett folk, som inom kort upphört att vara,
en eld, af hvilken snart blott askan återstår; här den första
gnistan, bådande en framtid, öfver hvilken ett nytt Varde
ljus! blifvit uttaladt.
Vi tänkte först att turvis vaka hvar sin timme; men
sömnen öfvervann slutligen hos oss alla hvarje fruktan för
Indianerne. Efter några timmars hvila uppvaknade jag och
tyckte mig tydligt höra ljudet af steg utanför kojan. Sakta
stötte jag på C, som hviskade till mig, att han redan en
lång stund lyssnat till detta prasslande, och var öfvertygad
om att det förorsakades af ett par Indianer. Våra oxar stodo
bundne straxt invid, och vi fruktade, att man möjligen skulle
vilja tillegna sig dem jemte våra andra saker. Imellertid
ansågo vi bäst, att i det längsta förhålla oss stilla. Allt var
tyst en stund, då vi åter hörde samma ljud. Vi kunde ej
misstaga oss; det var någon, som,gick rundtomkring kojan,
och som slutligen stannade på den sida, der vår säng stod,
hvarifrån han snart åter med långsamma steg aflägsnade sig.
Jag låg närmast väggen. Med handen tog jag sakta bort
något af det hö, som vi stoppat i springorna, och på detta
sätt fick jag en liten öppning, hvarigenom vi åtminstone
kunde se hvad man på detta håll företog sig. Det var ännu
mörkt, men emot elden, som svagt glimmade genom det
asklager, hvarmed vi öfvertäckt den innan vi gingo till hvila,
sågo vi ganska riktigt tvenne Indianer, insvepta i sina filtar.
Hvad de hade i sinnet, kunde vi icke utgrunda. De tycktes
hvarken med ord eller tecken samtala med hvarandra. Så
vidt vi kunde se, voro de obeväpnade, och efter att en stund
stillatigande hafva betraktat ömsom vår vagn, ömsom våra
stora kistor, begåfvo de sig åter bort med lika tysta, afmätta
steg, som de kommit. Som sagdt är, ändamålet med deras
nattliga besök, hvilket verkligen kom hjertat att klappa litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
