- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
290

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

290

parningstiden, en ordning, som nu mera är strängt iakttagen
och upprätthållen i alla, äfven de aflägsnare, vestra staterna.
I stället för hjortjagt är det dock en annan jagt,
hvar-åt nybyggaren, om han har tid och erfarenhet, under våren
och sommaren kan egna några stunder, och som, ehuru den
icke straxt betalar mödan, likväl längre fram på hösten
rikeligen ersätter densamma. Det är nemligen bi-jagt. I de
vestra skogarne finnes en otalig mängd vilda bisvärmar,
ehuru äfven de, i likhet med hjorten, bäfvern och annat
vildbräd, draga sig allt längre och längre bort, allt efter som
den hvite mannen framtränger med sin plog och $in yxa.
Emellertid voro de vid vår ankomst till Wisconsin ännu icke
så sällsynta, och nybyggarne funno icke sällan på
eköppnin-garne murkna och ihåliga trädstammar, i hvars toppar de
gjort sig kupor, och der de troligen i mångfaldiga år
uppehållit och i oräknelig mängd förökat sig, sugande nektar och
samlande skatter ur den vilda Floras rika och yppiga
blomsterbarm. Många gränsboer, som länge lefvat i vildmarken
och vant sig vid att gifva akt på allt, som der kan tjena
till bergning och uppehälle, hafva en förunderlig förmåga att
af biets flygt leta sig fram till bi-trädet Liksom hunden på
marken vädrar upp vildbrådets spår, så tyckas de likasom
af en instinkt i luften känna vägen till bikupan. Ofta
brukas dock, att, der man observerat att vilda bin uppehålla sig,
fästa ett stycke honungskaka såsom bete i någon buske,
omkring hvilken de snart i mängd församla sig, att derifrån
hämta det byte, de kunna, och flyga sedan i en rak linea
tillbaka till deras hemvist. Man gifver då noga akt på den
kosa de taga, och lyckas stundom på detta sätt att förfölja
dem ända fram till bi-trädet. Är detta så beskaffadt och
beläget, att den af bisvärmen upptagna delen af stammen
kan afhuggas och hemföras, så lemnas bina i god ro till
vintern, då de med hela kupan förflyttas till upptäckarens
bostad. Emellertid inhugger man i trädet sitt namn eller
något annat märke, till tecken att bisvärmen funnit egare,
och att trädet af ingen annan får nedhuggas. Denna
eganderätt respekteras äfven alltid af alla nybyggare med heder.
Alldenstund jagt och fiske äro ett commune bonum, så
betyder det till och med ingenting om det funna bi-trädet står
på en annans mark. Sjelfva trädet är visserligen
jordinnehafvarens egendom, men icke bisvärmen. Han kan visser-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free