Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
hvars innevånare jag icke visste mig hafva stått i den
ringaste beröring. Med dystra aningar uppbröt jag brefvet, som
befanns vara ifrån en för mig fullkomligt okänd person, en
kammarjunkare och löjtnant L., som skrifvit för att anhålla
om åtskilliga upplysningar rörande Amerika och råd med
afseende på sin tilltänkta utvandring. Aldrig i verlden vet
jag mig hafva fått en så lång näsa, och hade jag då kunnat
få tag i min kammarjunkare, skulle han visserligen
undfägnats med andra ord än hofspråkets. Att på detta sätt till
en alldeles obekant person i det inre af Amerika uti helt
och hållet enskilda angelägenheter ifrån Sverige afsända ett
ofrankeradt bref, för hvilket der en ganska hög lösen måste
erläggas, var, minst sagdt oförskämdt. Förargad kastade jag
brefvet på gatan, och nedslagen genom alla mina i ett
ögonblick tillintetgjorda förhoppningar om nyheter ifrån mor,
slägt och vänner, om kaffe, socker etc, visste jag knappt
hvad jag skulle företaga mig. Naturligtvis hade jag
ingenting annat att göra, än att vända om hem, der man med
otålighet afbidade min återkomst. Jag skämdes att åter visa
mig för K., värdshusräkningens uppgörande lemnades till ett
mera lägligt tillfälle — det var min första, min enda
krogskuld i den nya verlden. Utan att vidare tala med någon
menniska vandrade jag så fort jag kunde med tunga steg ut
ur staden och tillbaka samma väg, jag kommit.
Hela naturen, nyss så glad och morgonfrisk, tycktes nu
bära en prägel af min egen inre svårmodighet: bränd af den
starka solhettan låg den liksom matt och kraftlös, svag Och
vanmäktig, med feberheta porer trängtande efter nattdaggen,
att dermed läska sina brinnande läppar. Tystnadt var
foglarnes qvitter, försvunnet var blommornas doft, bleknad var
kullarnes grönska, och ekarnes af ingen vindflägt i rörelse
bragta kronor tycktes med sina hängande blad försänkta i
middagsslummer. Muskiterna voro de enda, som vittnade
om lifvets verksamhet. Några för mig obekanta farmers och
formän körde om mig på vägen, men, befarande att de
möjligtvis skulle fordra betalning för skjutsen, vågade jag ej
anhålla om att med dem få åka ett stycke af vägen. Trött
och utmattad lade jag mig i en skuggig skogsbacke att hvila
en stund, medan värman var som mest tryckande; men
mygg, gräshoppor och långa gröna ormar, som, ehuru deras
bett icke är farligt, dock äro mindre angenäma kamrater på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
