Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
på honom och blef liggande orörlig. Efter en stund fann
** detta ömsesidiga fixerande något besynnerligt, och
närmade sig varsamt ormen, troende att denne då skulle*söka
komma undan; men den fortfor att ligga helt stilla.
Slutligen stod han alldeles invid den; den förblef dock lika
orörlig. Då föll honom den tanken in, att han egde makt
öfver ormen, och att den icke förmådde göra honom någon
skada, hvarpå han fattade den om halsen, upplyfte den sakta,
och sedan han ytterligare fixerat den en stund, släppte han
den åter på marken, då den tycktes vara fullkomligt tam,
kröp öfver hans hand och slingrade sig omkring hans arm,
utan att tillfoga honom den ringaste skada.
Denna egenskap, som han så oförmodadt upptäckte sig
ega, förmådde honom sedan att anställa åtskilliga andra
experimenter i orm tjusning, och med samma framgång. Han
tog nu äfven skallerormar och andra giftiga ormar, och
några få ögonblicks magnetism, om man så vill kalla det, voro
tillräckliga att göra dem för honom fullkomligt tama och
oskadligaL Slutligen fann han mera uträkning vid att visa
sig som ormtjusare än att vara guldgräfvare i Kalifornien,
Han reste omkring med sitt ormsällskap, och lät derjemte
underrätta allmänheten, att han på hvilken vild och giftig
orm som helst, den de kunde fånga, skulle visa sitt välde.
Dessa representationer voro ganska inbringande. Han hade
emellertid grundligt studerat ormslägtets naturhistoria,
uppsnappat en mängd berättelser såsom illustrerande
egenskaperna hos de olika species, och som allt i Amerika måste
ske med tal, så höll han vid sina representationer
ordentliga föreläsningar öfver ormens anatomi m. m.
En dag öfverlemnade man honom en stor, nyss förut
fångad, alldeles vild skallerorm. Till åskådarnes stora
förundran och belåtenhet tjusade han äfven den på sitt
vanliga sätt, och öppnade ormens gap med en liten sticka, som
han der lät blifva sittande, för att visa dem, som hade lust
att på närmare håll betrakta djuret, dess tänder o. s. v.
Under det han vidt och bredt beskref dessa föremål, lekte
han med fingret i ormens käftar, och, utan att tänka
derpå, drog han med detsamma bort stickan som jhållit
dem uppspärrade. Det var naturligt att ormen då skulle
sammansluta dem, och sålunda blef han — jag lemnar
derhän huruvida det skedde emot djurets egen afsigt — biten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
