- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
313

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

313

de visserligen en lång stund hindra att våra af dagens möda
trötta lemmar vederqvicktes af sömnens hvila; men vi bjödo
till att icke harmas deröfver, då det hade det goda med sig
att vi »i nattens stilla frid så mycket längre höllos vakna och
fingo njuta af den vackra naturen omkring oss och,
upplyftande våra ögon åt det med tusende ljus besådda
himlahvalfvet, inom oss förnimma frågan: "Ho hafver de ting
skapat, och förer stjernornas här fram efter tal?1*

Den koja, vi sålunda för några nätters tid togo i
besittning, var icke försedd hvarken med tak, dörr eller
fönster, och de vanliga springorna i stockväggarne voro
lemnade i sitt ursprungliga skick. Vi hade derföre nästan lika
så fri utsigt på sidorna som ofvanom oss. Framför oss låg
den vidsträckta ängslätten med sina här och der, liksom
klippor i en skärgård, hoprafsade hö vaknar, vittnande om
dagens arbete; bortom den en större insjö, hvars längst bort
slumrande vågor omgjordades af horisontens purpurblå
nattgördel; omkring oss doftade den vilda, med sina små
druf-klasar rikt behängda vinrankan, hvilken, isynnerhet vid
flod-och sjöstränder, slingrar sig omkring trädstammarne och
uppfyller luften med en ljuf, sydländsk blomstervällukt. Äfven
jorden hade sina stjernor, med hvilka ögat, då det icke
tillslöts af sömnen, roade sig att leka, nemligen små eldflugor,
hvilka i sommarnatten blixtlikt flyga mellan trädens grenar
och med sitt klara, fosforescerande sken ofta bilda ett rigtigt
eldregn, som för ett ögonblick belyser blad, blommor och
andra mindre föremål, hvilka komma i berörning med den
bevingade gnistan. I fullkomlig harmoni med allt detta
hördes då och då några klagande toner af whip-poor-vrill, en
liten fogel, som fått sitt namn deraf, att dess entoniga, men
dock icke omelodiska sång liknar detta ordljud, hvilket den
i flere timmars tid efter solnedgången oupphörligt upprepar.
Med dess sång blandade sig äfven andra nattfoglars ofta
likaså entoniga qvitter, hvilket, om det än ej egentligen
kunde sägas vara välljudande, likväl under nattens stillhet
gjorde ett ljuft, behagligt intryck på sinnet och vaggade hjertat
till ro. Under sådana omständigheter hade det, oaktadt
muskiterne, ett eget behag med sig, att för några få vackra
sommarnätter ligga i en öppen koja. Jag tror det skall vara
få, som kunna sofva en natt under bar himmel, och
oafbrutet öfverlemna sig åt sömnen; den stores, man vet icke rätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0329.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free