Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
huru eller hvaraf, litet emellanåt; men vid uppvaknandet
känner man sig knappt hafva blifvit störd i sin hvila. Den
friska luft, man inandas; den högtidliga, nattliga tystnaden
och stillheten; fridhelsningen, som på luftens dallrande
vågor sänker sig ner från de ljusa boningarne der ofvan: allt
detta är både för kropp och själ lika, om ej mera
vederqvickande och stärkande än en oafbruten sömn.
Vi skulle dock en natt störas i dessa betraktelser, och
det på ett mindre angenämt sätt. En afton vid solens
nedgång märkte vi visserligen att dess slocknande strålar
insveptes i en ganska tjock molnbädd, men vi hade så ofta
blifvit bedragne af de tecken, af hvilka man vanligtvis tror
sig kunna bestämma den blifvande väderlekens beskaffenhet,
att vi denna gång icke brydde oss om att akta på gamla
märken. Liksom allt i den nya samhällsbyggnaden tyckes
följa en helt annan lag och ordning, än den gamla verldens
politiska och sociala förhållanden, så tycktes i Amerika
äfven den yttre naturen sjelf visa en slags nyckfull
sjelfständighet, emot hvilken alla sådana företeelser, som vanligen
tagas i betraktande vid meteorologiska spådomar, ingenting
förmå uträtta. De mest häftiga och oförmodade ombyten i
väderleken inträffa der tid efter annan, och när man som
bäst af alla tecken tror sig kunna sluta till klart och
vackert yäder, får man ett, tu, tre ett störtregn öfver hufvudet,
och tvärtom, — ett tydligt bevis att gamla märken icke stå
längre — något, som nu äfven börjar förbrylla
teckentydar-ne på höjderna hinsidan om oceanen.
Sålunda gingo vi, obekymrade om molnbädden i vester,
äfven denna afton till hvila på vårt höläger under
stjern-taket, i hopp om samma klara väder, som de föregående
nätterne. Knappt hade vi dock insomnat, förrän vi väcktes
af en våldsam stormil, som, hvinande genom springorna i
huset, eller rättare inhägnaden, botade att nedvälta de på
hvarandra löst laggde stockarne. Inom kort rasade en
fullkomlig orkan. Ingen stjerna syntes mer på himmelen; allt
omkring oss var ogenomträngligt mörker. Då bröt plötsligt
en häftig blixt fram ur molnen och insvepte för ett
ögonblick hela landskapet liksom i eldsflammor. Nästan på
samma gång dånade öfver våra hufvuden en förfärlig åsk-knall,
hvilken länge återljöd mellan de skogbevuxna kullar, som på
denna sidan omgåfvo den nedanför oss liggande ängslätten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
