- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Förra delen /
316

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

316

ledning än de få spår, vår vagn lemnat efter sig, och som
nu, otydliggjorda af det fallande regnet, endast med största
svårighet vid de täta ljungeldarnes sken kunde upptäckas.
Till höger och venster om oss störtade det ena trädet efter
det andra till marken; men, en gång på väg, gällde det att
oförskräckt tåga framåt, hvilket skedde med samma
halfrus-lika och för faran blinda ifver, hvarmed, efter hvad jag
inbillar mig, soldaten störtar fram i drabbningens kulregn.
Det var lycka, att vi så fort som skedde, uppnådde vår koja,
hvilken med alla dess bristfälligheter dock erbjöd oss ett
mera kärt och välkommet skydd än det rikaste palats
kunnat skänka oss. Oron öfver oss hade der mer än ovädret
hållit alla vakna, och knappast återställde vår ankomst lugn
derinom, förr än stormen och ovädret med förnyad och
förökad häftighet åter rasade utanföre. Like maktlöse
skeppsbrutne seglare, kastade på stranden af hafsvågen, kunde vi
tacka Gud för en räddning, som verkligen var underbar.
Den påföljande dagen kunde vi först rigtigt uppfatta hvilken
förfärlig förödelse den våldsamma orkanen åstadkommit
Gärdesgårdarne voro icke blott nedvräkte, utan gärdslet på
flere ställen afbrutet och slungadt långt bort i skogen. Stora
nedblåsta träd tillspärrade nu den stig, vi om natten
färdats; andra stodo med sina kala, af åskan träffade och
söndersplittrade stammar like varnande skuggor, talande om all
tings förgänglighet När vi återvände till myrängen, funnos
der endast några fragmenter af den fordna claimhyddan;
liksom förr utan tak, så var den äfven nu utan väggar. Efter
hvad vi sedan hörde, hade stormen i en rak sträcka af
omkring 20 mil nästan bortsopat allt i sin väg. Taken på
flera hus hade blifvit áflyftade, till och med sjelfva
boningshusen, jemte lador och andra byggnader, voro på flera
ställen till en del bortförde af vinden. Det mesta af vårt
slagna hö hängde troligen i trädtopparne på andra sidan sjön;
blott en ringa del deraf låg qvar i vattnet mellan tufvorna
på myrängen, vid hvilken vi derefter kände föga lust att
tillbringa nätterna, utan gingo vi under den återstående
höslåttern hvarje afton tillbaka till vår egen, af stormen
skonade stuga.

Kort derefter, då G. och jag en afton efter slutadt
arbete tagit Ellida och rott ut i den lilla viken midt för våra
fönster, för att ur den alltid välfyllda sumpen, d. v. s. sjelfva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/1/0332.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free