Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
under andra omständigheter, den tid, säger jag, torde kanske
icke vara så långt borta, då just dessa frågor med anledning
af de kyrkliga förhållandena i Sverige, äfven der skola
framkalla en mera allvarlig pröfning och ett derpå grundadt mera
bestämdt utredande, än hittills offentligen har skett.
I mitt umgänge med missionärerne vid Nashotah hade
ofta våra samtal vändt sig omkring cpiskopatet, den
apostoliska successionen, och den presterliga ordinationen. Hvad
de hittills icke hade lyckats att öfvertyga mig om, nemligen
den absoluta nödvändigheten af det första, som ett särskilt
embete i kyrkan, obestridligheten af den andra, såsom ett
historiskt factum, och invaliditeten af den sistnämnde, derest
icke skedd enligt den ordning som i 15 århundraden var
öfver hela den Kristna verlden iakttagen och ännu erkännes
af mer än ^ af dem som bekänna och kalla sig med
Kristi namn, — derom öfvertygades jag genom dessa frågors
praktiska tillämpning på mig sjelf, och derigenom att jag
tvingades till att med mitt eget samvete såsom inför Gud
pröfva och afgöra dem, innan jag med en helig handling
offentligen gick att besvara dem. Min vän Adams hade, utan
att med mig inlåta sig i några vidlyftiga argumenter, helt
enkelt bedt mig ransaka Skrifterna. Jag gjorde det med de
källor jag egde till hands för deras uttolkning och med de
kyrkohistoriska vittnesbörd, som äro en bekräftelse på
Skriftens sanning, och efter hvilken sanning deras egen kan
pröfvas. Detta studium, om än icke vidsträckt, var dock
oväldigt och allvarligt.
Tvänne röster sökte att tillvälla sig min
uppmärksamhet Den ena ljöd högt ifrån verlden omkring mig, den
närvarande tidsandans röst, yrkande på förändringar, inbjudande
till det nya, såsom varande det bästa, — uppmanande till
att följa otaliga, hittills föga eller alldeles icke profvade
stigar, — en röst liksom af en febersjuk, alltid föränderlig,
alltid ombytlig. Den andra träffade stilla men högtidligt mitt
öra. Den trängde sig fram genom århundraden ända ifrån
den aflägnaste forntid, hörd af alla slägten och folk ifrån
Kyrkans första grundläggande och intill nu, ljudande nu
såsom alltid oförändrad densamma, bedjande mig hålla fast vid
apostlars och martyrers tro och bekännelse. Den förra var
den lätt vilseledda, vankelmodiga menniskans röst. Den
sednare var Guds — och jag följde den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
