- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Sednare delen /
313

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

313

gatan — den enda som i hela staden hade faågot utseende
af att vara en gata — kom en man gående, hvilken på
intet sätt kunde sägas tillhöra min församling, och som, så
vidt mig var bekant, aldrig bevistat någon af gudstjensterna,
utan var en af de mest oroliga sällarne från ett nära invid
beläget sågbruk. Efter en ömsesidig helsning utropade han?
"Förb—t! — ursäkta att jag svor, Sir, men ni får icke vara
så nogräknad med oss, vilda krabater der uppe i skogen, —
förb—t! — se så nu igen — ni ser jag kan inte hjelpa det,
och jag» säger derföre än en gång förb—t besynnerligt folk
de der professors of religion. Först lega de en prest att
predika för sig, och sen låta de honom stå och hugga* ved.
Gå in i huset, Sir, värm fingrarne på er, och sätt er och
läs; gif mig yxan, jag förstår att handtera den bättre än
ni." Med dessa ord tog han yxan, och det stod icke länge
på, förrän der var ved tillräckligt för både tre och fyra
dagar. När jag sedan gick ut för att tacka honom, nickade
han blott och sade: All rigkt, Sir! hvarpå han försvann
med sådan brådska, som ville han genast taga igen den
försinkade tiden.

Att jag i Manitoowoc, både i mitt offentliga och
enskilta lif rönte ett bättre bemötande, än som fordom fallit
på någon mig företrädande predikants lott derstädes,
till-skrifver jag ingalunda förtjenst Jag fann här, hvad jag
sedermera ofta funnit, att det hos kyrkan är något som
befaller vördnad; äfven på sekterismen och på dem, hvilkas
orediga och, i förhållande till kristendomens grundsanningar,
negativa religionsbegrepp hufvudsakligen äro en följd af
densamma, utöfvar Kyrkan en makt, som de ofta, oaktadt all
den rådande obenägenheten och fördomen, emot sin vilja
tvingas att erkänna. I sjelfva kyrkosamfundet och äfven i
dess yttre författning ligger en myndighet, som, huru man
än må förkasta den, man dock icke kan undgå att till en
viss grad visa aktning. Sekterismen känner med sig, att der
är en kraft, som den sjelf icke eger; de. som antingen på
grund af fullkomlig otro eller religiös likgiltighet, eller ock
i följd af en egen uppgjord troslära, icke anslutit sig till
något bekännelsesamfund, skönja i kyrkan, om icke annat,
dock ett bestämdt factum, en varaktighet, en soliditet, hvilket
allt de icke kunna upptäcka hos någon af dessa associationer
sedan i går, företeende ständigt nya förändringar och hvar-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/2/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free