- Project Runeberg -  Minnen från en sjuttonårig vistelse i nordvästra Amerika / Sednare delen /
437

[MARC] Author: Gustaf Unonius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

437

Efter predikans slut, kom dr. Clay upp till mig i
predikstolen, bedjande mig yttra några ord på svenska, emedan
han ibland församlingen observerat, utom några svenska
sjömän, äfven några få andra personer, för hvilka detta språk
icke var helt och hållet främmande. För mången var hvad
jag då sade, ett, väl icke förstådt, men dock kärt
barndomsljud, och aldrig har jag någonsin i en åhörarekrets
bevittnat en mera spänd uppmärksamhet Den mest
vältaliga predikan kunde icke blifvit lyssnad till med större
andakt Biträdande vid nattvardsgången, fann jag till min
förundran huru flere kommunikanter änrfti bibehållit den i
svenska kyrkan brukliga seden, att presten räcker dem
sakramentet i munnen, i stället för att, såsom i engelska kyrkan
är vanligt, han gifver dem det i handen.

Efter slutad gudstjenst fick jag tillfälle att samtala med
flere af församlingen 0bh betyga dem min tacksamhet för
det understöd de under de första åren af min presterliga
verksamhet gifvit mig och den svenska missionen i Vestern.
Deribland voro några infödda svenskar, hvilka i yngre år
utvandrat till Amerika, och nu med svårighet uttryckte sig
på sitt modersmål.1) Andra åter hade ett svagt minne af
att som barn hafva hört ett och annat ord deraf i
föräldrahemmet Alla visade mig en hjertlighet och vänlighet, hvari
tydligen röjde sig erkännandet af ett landsmannaskap. Min
predikan skänkte man ett loford, som jag utan skryt måste
erkänna också var ganska rättvist; det gällde nemligen den
korta framställning jag gjorde på svenska språket, och som
egentligen vann deras bifall, hvilka deraf icke begrepo ett
ord, men för . välljudets skull ansågo den förträfflig. "Vi

1) Det har ofta förundrat mig att finna, huru olika förhållandet ar i detta
afseende. Under det att några ganska snart förglömma modersmålet, eller vånja sig, att
deri inblanda en mängd främmande ord, bibehåller det sig deremot långe i sin
fullkomliga renhet och äkthet hos andra, och det stnndom under ganska missgynnande
omständigheter. För att icke nämna vår frejdade landsman Eriksson i New-York,
som, oaktadt de många år han lefvat utomlands, likväl talar sin svenska lika rent
som hade han nyss lemnat Vermlands furuskogar, så kommer jag ihåg en 80 årig
landsman, en handtverkare, som en gång besökte mig i Chicago; han hade i mer ån
50 år varit bosatt i Pennsylvanien, derstädes gift med en amerikanska, och under
hela denna tid, med undantag af en eller två gånger, icke talat eller hört ett svenskt
ord, men likväl uttryckte han sig på sitt hemlands språk med en lätthet och
ledighet, som skulle han dagligen hafva umgåtts endast med landsmän.

n 29

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:03:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minnen17/2/0458.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free