20 fångelägret i Samarkand hade enligt Einfinger haft bortåt 12,000 man, men tyfus och skörbjugg hade härjat svårt och betydligt decimerat siffran. Han klagade icke över ryssarnas behandling utan sade dem vara godhjärtade. Det låg något vekt och stilla över Einfingers väsen. Han hör till dem som man icke glömmer. Elsa Brändström och vi andra fingo genom Einfinger också ett samtal med den ungerska underofficeren San-dor Frischer, med vilken han delat vedermödorna under belägringen av Przemysl och som han även varit tillsammans med hela fångenskapstiden. Einfinger och Frischer hade en mycket god kamrat i Badci I st van från Budapest. Denne gav Elsa Brändström ett snidat krucifix, symbolen för Kristi korsfästelse men för honom också symbolen för krigsfångarnas hårda lott. Han hade själv förfärdigat det i fästningen Przemysl. Det var brådska i Pensa II den 23 och 24 april, då Kristof Einfinger och hans kamrater voro där. De 2,844 krigsfångarna från Beresowka, Blagowjeshensk, Kurgan och Tjumen hade ännu ej farit vidare. Och så gällde det att lämna även transporterna från Turkestan utrustning. Einfinger och hans tvenne kamrater voro med i arbetet, likaså läkarstaben. Jag erinrar mig särskilt dr Ali Riza. Han syntes vara allestädes närvarande, skyndade på dem som öppnade lådorna, tillropade dem det ryska ordet ’skarjeje’ — fortare — och förde ofta samtal på ryska. Liksom de övriga läkarna hade dr Riza lärt sig tala detta språk under fångenskapstiden. När vi den 25 april åter kommo ut till Pensa II, funnos där fyra nya krigsfångetransporter. De hade kommit från Jelabuga i guvernementet Wjatka, från Ischim i guvernementet Tobolsk, från Tjeljabinsk i guvernementet Orenburg och från Novonikolajevsk i guvernementet