31 skulle krigsfångarna skriva så snart de fått en stadigvarande vistelseort, och genom legationen kunde vistelseorten sedan förmedlas till anförvanterna. Proceduren var som synes ganska invecklad, men den gav ett strålande resultat. Uppsamlingsplatsen i Pensa II var nämligen en sannskyldig fyndgruva, när del gällde att söka reda pä s. k. Vermisste, d. v. s. krigsfångar, om vilka varken anförvanterna eller myndigheterna ägde någon kännedom längre och som alltså spårlöst försvun nit. Genom Pensa II passerade faktiskt krigsfångar från alla läger i hela Sibirien. De mest överraskande upptäckter kunde därför göras. Det var ej få krigsfångar som nu efter att en längre tid ha gällt som döda åter kommo i förbindelse med hemlandet. Uppgiften intresserade oss ofantligt och framkallade stor glädje och tacksamhet hos såväl krigsfångarna som deras anförvanter. Elsa Brändström visade sig även här äga en initiativrikedom av stora mått, och hon drog sig inte för att överhopa den redan förut hårt ansträngda legationen i Petrograd med ständigt nya arbetsbördor. Men hon sparade sig sannerligen icke heller själv. Stor blev glädjen när på detta sätt kontakt knöts mellan hem och krigsfångar. Många som nu i månader levat i ovisshet om de sinas öde fingo meddelanden hemifrån. En rikstysk, Ferdinand Hein, som kom från Nikolsk-Ussurijsk och som hade varit i fångenskap sedan i augusti 1915, fick genom vår förmedling följande brev från sin hustru: »Som jag ser, har du hittills icke fått något livstecken från oss. Detta smärtar mig djupt. Jag har skrivit upprepade gånger, och jag beder dig nu att icke oroa dig, även om du icke skulle få höra något från oss genom att breven icke komma fram. Jag hoppas att vi snart få