30 krigsfånge den 27 juli 1915 vid Kowno, han var från Berlin, en fjärde, Alois Blahut från Oderherg i Schlesien, tillfångatogs den 15 september 1915 vid Dubno. Listan på dem som levde i fullständig ovetskap om de sina i hemlandet ökades alltmera: Nestor Waligora från Gali-zien, tillfångatagen den 2 oktober 1915 vid Lublin, Johan Schiedel från Nieder-Österreich, tillfångatagen den 17 september 1915 vid Rowno, Walter Rathnov från Berlin, tillfångatagen den 21 februari 1915 vid Agustowo, Heinrich Walluf från Frankfurt a/M, tillfångatagen i Kar-paterna den 28 mars 1915. Att hinna anteckna namnen på alla var naturligtvis omöjligt för oss. Men Elsa Brändström ordnade det så att krigsfångar gingo från vagn till vagn och hörde efter bland sina kamrater. Sedan överlämnades listorna till oss med utförlig adress på anförvanterna i hemlandet. Allt var emellertid inte klart genom detta. Ty det var högst sannolikt, att många av anförvanterna fått meddelanden från de sina i fångenskapen utan att dock självi kunna lämna något livstecken från sig — detta av skilda orsaker. Kanske brevet förkommit på vägen — det var ingalunda ovanligt. Kanske hade adressaten för längesedan lämnat lägret, då brevet äntligen kom fram. För flyttningar av krigsfångar från läger till läger förekommo ju ständigt. Det gällde därför för oss att till Röda korset i Tyskland och österrike-üngern uppgiva även krigsfångarnas nuvarande adress. Hur skulle detta bli möjligt ? I Pensa stannade de ju blott någon dag, vart de sedan skulle transporteras visste de inte själva, och det lät sig inte göra för oss att just nu genom myndigheterna få exakt kännedom därom. Problemet löstes på det sättet alt vi till krigsfångar, som ej hört något hemifrån, överlämnade adressen till svenska legationen i Petrograd. Dit